Leta i den här bloggen

onsdag 31 augusti 2011

Kasta syra

Det är farligt att bo i Bangladesh. I ett land där fattigdomen och svälten är så utbredd är det framförallt kvinnorna som drabbas, de har inte samma möjlighet att utbilda sig vilket får konsekvenser för så mycket i livet. Det är också kvinnorna som äter sist i Bangladesh, de får inte äta förrän övriga familjen fått sin ranson. Kvinnorna utstår dessutom farliga graviditeter och födslar, vilka skördar mängder av liv varje år.

Med tanke på dessa dåliga förutsättningar är det upprörande att läsa om våldet kvinnorna utsätts för av män. Exempelvis är regelbunden misshandel i hemmet är så vanligt förekommande som 60% bland gifta kvinnor. (DN 110323).

Bangladesh är även ett av de länder där syraattacker är som mest förekommande. De flesta som får syra kastat på sig är unga, vackra kvinnor/flickor som väckt svartsjuka mäns ilska.

I morse läste jag boken Kasta syra av Monika Zak som själv har rest runt i Bangladesh och träffat flickor som fått syra kastat på sig. Boken väcker verkligen min frustration och förtvivlan över hur kvinnor blir behandlade runt om i världen. Jag är mycket imponerad över hur Monika Zak på så få sidor lyckas få in dessa otroliga levnadsöden och göra dem verkliga och angelägna.
I boken får man framförallt följa Marzia, en söt flicka som väcker intresse hos en lite äldre pojke i samma by. En dag kommer han i kapp henne efter skolan och säger att han älskar henne och vill gifta sig. Marzia svarar att hon inte är intresserad och skrattar medan hon förklarar att hon ska gå klart skolan, inte gifta sig.
Pojken ger sig inte utan kommer med sin far hem till Marzias hus. Som tur är nekar hennes far också till giftemål eftersom Marzia borde gå klart skolan, dessutom har han märkt att pojken dricker. Tyvärr kan pojken inte ta ett nej utan väntar efter skolan och kastar syra över Marzia som får hela ansiktet och ena armen förstörd. Efter månader på sjukhus kommer hon hem till ett hem helt förändrat, hennes pappa har dött och hennes mamma klara inte av att se på henne. Marzia får flytta hem till en äldre kvinna som tar sig an henne.

Berättelsen om Marzia berör och upprör, precis så som det måste ha varit tänkt. Marzia, liksom många andra i samma situation, får hjälp av Acid Survivors Foundation (ASF) som bildades 1999. I år blevMonira Rahman på ASF nominerad till World children’s prize för att hon och ASF hjälpt till att minska syraattackerna från 490 till 153 st per år. Dessutom hjälper de kvinnorna med stöd såsom plastikkirugri. Kvinnorna vill inte se sig själva som "offer" utan talar om sig själva som "överlevare". Otroligt starkt.

tisdag 30 augusti 2011

Superfilm

På en vecka har jag hunnit avverka sex filmer på bio, varav 3 i söndags. Det var en ganska speciell känsla att kliva in på Bergakungen halv 3 på eftermiddagen och veta att vi inte skulle komma ut förrän vid 23-tiden. Fika, drink och middag, allt under samma tak. Vi började med Transformers 3, den var lång. 2h och 34 min kändes som 5h och 47min minst. Men det är av förklarliga själ inte alls den som jag vill tipsa om nu, utan den som i särklass märkte ut sig till att bli veckans bästa nämligen Super 8.

Super 8 utspelar sig under 1979, en rolig modeepok vilket gör det extra kul att spana in kläder, frisyrer, prylar och möbler. Att filmen heter just Super 8 beror på att den handlar om några kompisar som håller på att spela in en super 8-film då ett tåg kraschar rakt in på inspelningsplatsen. Händelsen chockar dem och de försöker få reda på vad som orsakat kraschen.

I början är det en trevlig film som väcker gemytliga småstadskänslor i mig och jag tror att det ska fortsätta så men när barnen börjar nysta in vad som egentligen hänt blir det bara mer och mer mystiskt och människor i den lilla staden i Ohio börjar försvinna. Det är då man börjar märka att filmen är regisserad och skriven av J.J Abrams, mannen bakom Lost. Själv tycker jag att Lost spårade ut totalt men här måste J.J Abrams hålla sig till filmformatet och det gör att utsvävningarna blir färre. Filmen är riktigt charmig och jag tycker om att det är naturliga barn i rollerna, inte klämkäcka och lillagamla som så lätt blir fallet med barn i ledande roller. Elle Fannings insats är helt otrolig, de syskonen är så oerhört begåvade.








fredag 26 augusti 2011

Tips från Way Out West 2

Fredageftermiddag. Varmt och kvalmigt på jobbet. Obekväma strumpbyxor. Sömnig ändå ut i tårna. Torra linser. Hår som blivit frissigt av värmen. Jag längtar efter att bli lika vackert sval som Claire Blanchett i Sagan om Ringen men i stället har värmen gett mig eksem.

Denna kafferasten behövde jag fly från mig själv och unnar mig att drömma tillbaka till Slottskogen för 2 veckor sedan; en vindpust i håret, en kall cider i handen, solfräknar på näsan och självfallet;

Noah and the Whale:


onsdag 24 augusti 2011

Här går det undan!

Om du är sugen på en tunn men innehållsrik bok som går fort att läsa så är detta boken för dig!

Max går första året på gymnasiet och har lockats in i ett förhållande med den två år äldre Ida, eller är dem tillsammans? Var går den gränsen? De hälsar aldrig på varandra i skolan utan ses bara och har sex hemma i Idas stora hus. Max vill hellre bli tillsammans med Elin som har blått hår precis som honom vilket jag tycker är en gullig iaktagelse. Men Ida verkar ha satt klorna i honom ordentligt.

Detta är en lättläst ungdomsbok som verkligen har fått med en riktig handling och många sexscener vilket är en bredrift då boken bara är på 45 sidor.  

måndag 22 augusti 2011

Tips från Way Out West 1

När Prince spelade i Slottskogen var jag i klar minorietet när jag skrek: MEN GÖR NÅNTING, STÅNGA MIG! I den allra värsta matadorförtvivlan, jag stod verkligen inte ut. Trots min vädjan slutade han inte och tur var väl det för de andra stod hänförda av hans framträdande och det hade ju vart synd att förstöra.

I  stället flydde jag till Empire Of The Sun. Så väldigt konstigt men bra mycket bättre. I en urstyrsel Lady Gaga skulle dö för och med sex fantastiska dansare levererades en show som fick benen att spritta på de flesta Princevägrarna vid Lilla scenen.


Road trip som känns i magen

Jag får lust att ge mig ut på de amerikanska vägarna, höja volymen och veva ner rutorna när jag läser Fyra dagar och fyra nätter. Vilket kanske låter konstigt när jag sedan skriver att detta är en dyster historia om Amy som stängt ute världen efter att hennes pappa hastigt förolyckats. Men även om det börjar med en tydligt deprimerad tonårstjej, ensam kvar i huset med Till Salu-skylten vid uppfarten, så utvecklas historien till att bli en sådan där varm och småmysig bok att krypa upp i soffan med.

Amy ska tillsammans med en, för henne, okänd kille köra från Kalifornien till Connecticut där hennes mamma bestämt sig för att starta upp ett nytt liv. Den tråkiga färdrutten byts snart ut mot en som passar Amy och Roger bättre och som läsare får man små roliga faktasnuttar om staterna som passeras. Det får mig som sagt att vilja vara där, jag vill köra på Highway 50; "The loneliest road in America", se på de figurklippta buskarna i Louisville och jag fick till och med lust att bada i en gitarrformad pool i Graceland.

Framför allt gillar jag matinslagen, bort med alla präktiga matinspirationsböcker- det här är mattips för hungriga tonåringar. Vill du veta hur snabbmaten skiljer sig åt i Kentucky och Nevada?  Det här är boken där du får reda på det.

Rogers spellistor är också mycket inspirerande, på spellistan "No places like home" eller "Why won´t Amy buy sunglasses" eller the "Sunflower State" hittar man exempelvis denna godingen:



fredag 19 augusti 2011

Ett varningens ord och lite favorittips

Mitt första bokinlägg här måste ju bli en gammal favorit som nu har blivit aktuell igen!
När jag var tonåring läste jag Peter Pohls böcker med en viss besatthet som nästan bara återfinns i den där åldern. Samma besattet fick mig att ungefär i samma period plöja alla Shakespeares dramer på raken och sedan en gång till med andra översättningar för att jämföra. Denna sortens fördjupning som gav mig en sån stor glädje då, har jag nu bara nytta av i TP-spel och i mitt nya TP finns inte en enda Shakespeare fråga med, vilken besvikelse! (Detta kan ni andra se som en varning: snöa inte in på något för mycket om du tänkt vinna i TP. )

Över till Peter Pohl igen, nu har nämligen hans bok Jag saknar dig, jag saknar dig blivit film och jag hoppas att den får fler att hitta hans pärlor till böcker. Hans förmåga att skildra trasiga barn så det skär i hjärtat samtidigt som språket är både poetiskt och rakt har jag svårt att hitta fler författare som klarar.

Just nu har jag gett mitt vällästa exemplar till min sambo som så gott som aldrig läser ungdomsböcker, jag har inte vågat fråga vad han anser om boken och språket ännu med rädsla för att han inte delar min tjusning. Vad händer om han inte gillar den? Måste han flytta då? Mycket troligt.


Hoppas, hoppas att filmen är lika vacker!

Se trailen här:


Tillbaka


Det är cirka 3 år sedan som jag abrupt bestämde mig för att sluta blogga, jag hade förbloggat mig.

Nu kliar det i mina tangentknappande fingrar igen och jag har bestämt mig för att återuppstå. Kanske har det med alla uppstarter att göra, jag känner också för att påbörja något.

Förr innebar den här tiden på året att köpa pennfack och nytt block och försöka återkomma till skolan med den hetaste brännan. Men den tiden är sedan länge förbi , pennor och block har jag, solbränna är numera endast för bodybuildarna så i år blir det att påbörja en ny blogg i stället. Det låter otroligt sansat.

Det kommer bli en fritt hållen blogg om mina intressen såsom musik, film och en hel del böcker. Jag ska försöka skriva mindre om taxiresor i Norge och skogspromenader som gått snett i den här nya bloggen men man vet ju aldrig vad som händer...