Leta i den här bloggen

fredag 30 september 2011

Fula gubbar och vackra flickor

Vad är det med Joyce Carol Oates fascination av attraktion mellan äldre motbjudande män och unga vackra flickor?

Jag läste just En fager mö där den unga, vackra Katya Spivak kommer till sommarstaden Bayhead Harbor för att jobba som barnflicka hos en rik familj. Katyas släta 16-åriga lår beskrivs så läckert att jag blir hungrig och det känns som om Oates inte nog kan påvisa hur sexig denna flicka mellan barn- och vuxenvärlden är.

Katya är ute med barnen då hon möter den kända barnboksförfattaren Marcus Kidder och under den heta sommaren växer attraktionen emellan dem. Katya pendlar mellan att äcklas av Marcus för att sedan fantisera om hans händer över sin solbrända hud. Det hela blir som en katt- och råttalek där Katya flyr så fort Marcus tar ett steg för långt i deras relation men hon återkommer alltid. Varför? Svaret är en hjärtskärande blandning av tryggheten en fadersgestalt kan ge, lust, nyfikenhet och pengar.




Detta är något som Oates gillar att gräva i och förhållanden mellan äldre män och unga kvinnor finns i flera av hennes böcker. Bland annat hittar man det i Mörkt vatten där en snygg ung flicka möter en senator på en fest och följer med honom i bil därifrån. Senatorn är full och bilen kör av vägen och ner i vattnet. Boken baseras på en verklig händelse 1969 i Chappaquiddick. Just hur historien berättas i denna boken är väldigt speciellt då den egentligen bara utspelar sig under den tid som det tar för flickan att dö. Som läsare får man följa hennes tillbakablickar som efterhand blir mer grumliga ju mer vatten hon andas in. Mycket av tillbakablickarna rör just festen, senatorn och den åtrå som spirade emellan dem. Som läsare till dessa böcker känner jag mest äckel mot de lismande gubbarna och jag undrar varför Oates känner att det är värt att skriva om ämnet så många gånger men jag kaninte förneka att hon gör det bra och jag tar emot nästa bok med någonslags skräckblandad förtjusning.

torsdag 29 september 2011

Tankar i ett klassrum

Jag vill bara att du gillar mig är en väldigt passande titel som fångar tonen i boken och samtidigt speglar känslan av att bli omtyckt till varje pris, en daglig strävan för många unga (och vuxna).

I väntan på att den försenade läraren ska komma in i klassrummet får man följa tankarna hos eleverna i gymnasieklassen. Joanna som inte märks, Filip som märks för mycket, Katja som försöker dölja sin lår, Andreas som tänker på killen i simhallen, Pär som lever sitt liv exakt och Lena som sprider kärlek omkring sig.

Det krävs talang för att kunna göra personerna levande och skapa sympati för dem på så lite utrymme som varje elev får men författaren lyckas genomgående. Jag fastnar och vill veta mer, vad händer resten av dagen? Vad händer i morgon? Nästa år?  Jag vill ha mer.

Pojken i randig pyjamas i ny kostym

Jag är småsur över hur det nya omslaget på boken Pojken i randig pyjamas ser ut. Det gamla omslaget var ju som ni ser bara randigt och avslöjande inte vad boken handlade om. Den hade heller ingen baksidetext. Som bibliotekarie var detta extra roligt då man kunde säga till barnen att boken var så hemlig att jag inte kunde avslöja alls vad den handlade om och om de lånade den fick de lova att inte berätta om boken för någon, det gick alltid hem. Men nu är det lilla nöjet förstört och jag tycker att själva upplägget av boken också förstördes med det nya omslaget.



Bokens berättarröst tillhör 9-åriga Bruno och genom hans perspektiv får man ta del av andra världskriget och dess fasor. Brunos far är tysk nazist och armen ger honom ett nytt uppdrag vilket gör att familjen får flytta ut på landet till ett stort hus. Huset är granne med ett koncentrationsläger. Bruno får inte lämna trädgården men genom sitt fönster kan han se folk i randiga pyjamaser som arbetar hela dagarna Han blir såklart nyfiken och tar sig fram till stängslet där han utvecklar en fin vänskap med en pojke innanför taggtråden. Pojken har randig pyjamas. I boken tar det ganska lång tid innan läsaren förstår hur allt hänger ihop, det hela beror på vilken förförståelse som läsaren har om andra världskriget. Det är den naiva blicken hos Bruno och mystiken kring lägret som förstörs av att man nu redan från början förstår att det handlar om ett koncentrationsläger under andra världskriget.

Boken i sig är ett utsökt, sorgligt mästerverk och det blir så bra när man får följa hemskheter genom barnsperspektiv. Tyvärr är nya omslaget ett fiasko men innehållet håller att rekommenderas om och om igen – jag måste bara hitta ett nytt sätt att göra det på.

Filmen är minst lika bra:

Nytt med Mamma Mu

Mamma Mu är på biblioteket och lånar böcker på första sidan i boken! Sen läser hon för glatta livet tills hon somnar under ett träd. Såklart blir Kråkan nyfiken och undrar om det verkligen finns böcker om ALLT i hela världen.

Kråkan bestämmer sig att för att skriva en bok om varför mjölk är vit när kossorna äter grönt gräs för en sån bok finns säkert inte. Fullt av skriv- och läsaktiviteter på bondgården alltså och massvis av härliga bilder som man blir glad av.

måndag 26 september 2011

Brev från en bruten horisont

Jag läste nog den här boken för slarvigt i början. Jag tappade tråden och fick för mig att det var en novellsamling som jag inte fick grepp om. Men när jag väl insåg att det inte var noveller utan berättelser om personer från olika ställen och olika tider växte boken. När jag sedan såg den röda tråden, breven, och började få ett sammanhang växte texten från fina personbeskrivningar till en bok väl värd att rekommendera och minnas. Det var helt och hållet min stressade läsning av boken som gjorde att jag underskattade den från början, sedan jag börjat om blev det till en helt ny historia som grep tag och påverkade.



William ligger i sin båt långt ute till havs, ensam seglandes kring jorden och skriver Angela som han lämnat kvar hemma i England med två små barn. Hans ord dryper av kärlek, saknad och den förvirring som han dras allt längre in i. Han låter vinden och havet ta breven över vågorna och dessa lidelsefulla kärleksförklaringar hamnar efterhand på en bohuslänsk ö långt ute i havsbandet. Breven väcker känslor hos öborna och ur detta uppstår en slags sektliknande gemenskap.

Författaren Calle Brunell håller just nu på att utbilda sig till psykolog och i boken syns ett stort intresse för människors inre och för hur lätt det kan vara att falla över kanten. Ett härligt ämne att gräva i för en blivande psykolog antar jag. Calle Brunell själv verkar också vara en spännande person som exempel är han uppvuxen i kollektiv och har bott i ett tibetanskt munkkloster.

Det har blivit inne att göra trailers för böcker precis som för filmer och Brev från en bruten horisont vann just Svensk bokhandelspris för bästa bokvideo!

torsdag 22 september 2011

Stilla dagar i Mixing Part

Vad jag älskar den här boken! Jag brukar bläddra i den då och då och läsa olika avsnitt för att de är så roliga! Det handlar om en familjs semesterresa till Garmisch-Partenkirchen, som översätts till Mixing Part när man översätter det via google translate - bara det är superkul. Äktenskapet är på upphällningen och barnen för stora för att uppskatta familjesemestrar. Pappan i familjen Telemann är kär i TV-kocken Nigella och hans hustru älskar allt tyskt vilket inte är ömsesidigt. Det händer egentligen inte speciellt mycket men det är i dialogerna och funderingarna som det roliga ligger, ett exempel på en genialisk dialog makarna emellan:

 "Nina, jag sitter här och tänker på något.
Låt höra.
Du läser och du pratar tyska.
Ja?
Men du skriver inte tyska.
Jo, lite.
Men det tar emot?
Ja.
Varför?
Jag vet inte.
Handlar det om självförtroende?
Det kanske det gör.
Och ligger det i så fall något större bakom detta?
Vad skulle det vara?
Kan det tänkas att du i grund och botten helt enkelt är en osäker person?
Det tror jag inte.
Du tror att du är självsäker?
Ja, ganska.
Jag lägger märke till att du har förbehåll.
Det märkte jag inte att jag hade.
Nu har du det igen.
Har vadå?
Förbehåll.
Har jag väl inte.
Jo, och jag frågar mig vidare om det är just din osäkerhet som drar dig mot det tyska.
Va?
Du är osäker. Tyskland är osäkert. Och därför kan ni vara vänner.
Allvarligt talat Telemann!
Tyskland har varit kuvat, det har fått finna sig i att bli föraktat, det har hukat sig i mer än sextio år. Och du har lite av samma sätt i dig.
Nu får du ge dig.
Du borde gå mer på teater, Nina.
Va?
Tyskland borde också gå på teater.
Ärligt talat.
Ni borde gå på teater, båda två."

Minnesbilder från en barndom

Kim Thúy flydde från Vietnam 1978 när hon var 10 år gammal. Flykten skedde i båt och de hamnade först i Malaysia och sedan i Kanada. Detta säger ingenting om boken men gör minnesfragmenten lättare att sortera för läsaren.

Jag hade förväntat mig en bok om hur det var att växa upp i ett krigshärjat Vietnam, en redogörelse av någon som själv upplevt det från hemmafronten. De andra skildringarna av Vietnamkriget som jag läst eller sett är alltid gjorda av västerlänningar men nu hade jag planerat att få en annan vy. Det fick jag inte, detta är verkligen ingen faktaspäckad redogörelse av ett krig, inte heller en tårdrypande skildring av en svår barndom. Istället är detta en slags drömsk historia där minnesbilderna inte är ordnade efter ett synbart system utan av minnen, tillsynes nedskrivna just som de dykt upp.

Varje gång jag ser den här boken på jobbet tänker jag på en båtresa över ett öde hav, det är den scenen som levt kvar i mig och som egentligen speglar känslan i hela boken. Känslan av att vara liten på jorden och att inte veta vad som väntar, varken på andra sidan havet eller i framtiden. Känsla av melankoli och viljestyrka på samma gång. Doften av diesel, hav och ensamhet. Allt detta  får mig alltid att relatera till min egen barndoms somrar, vaggandet av vågorna, vackra ord i vällästa böcker, dagar utan klocka och det ständigt närvarande lätta illamåendet.

Texten i Ru är skriven i små fragment av minnen, små utdrag av något större. Detta stilgrepp är något som jag gillar mer och mer och som alltid får mig tolka texten som mer drömsk och melankolisk än om det hade varit en flytande, kronologisk text. Ibland nöjde jag mig med att läsa en sida och smaka på orden flera gånger, det är ingen bok att sträckläsa även om språket flyter lätt och det skulle gå fort att läsa ut den om man ville, men det hade inte givit samma bestående känsla.

Den korta titeln Ru betyder bäck på franska och vaggvisa på vietnamesiska, det är en oerhört passande titel på denna fina bok som jag säkert kommer att läsa om flera somrar framöver.


onsdag 21 september 2011

Bok & Bibliotek

I morgon börjar årets bok & Biblioteksmässa. Alla säger bokmässan förutom några av oss bibliotekarier som poängterar Bok & Biblioteksmässan. Håller på för fullt att planera in min fredag på mässan nu. Finns så mycket bra som jag vill se och lyssna på.

10 år sedan Dawit fängslades — Bok & Bibliotek

Tycker att det är bra att mässan uppmärksammar att Dawit har hållts fången i 10 år nu.

lördag 17 september 2011

Marie Hermansson i ny skrud


Himmelsdalen var en hyfsat bra bok, ganska snabbläst och spännande. Den utspelar sig i en schweizisk alpby dit David har begett sig för att besöka sin tvillingbror Max. Max ber David att ta hans plats medan han åker i väg för att fixa lite (skumma) grejer men Max kommer inte tillbaka. David inser att Max liksom de andra invånarna döljer något och att de är konstiga och till och med farliga. Det blir svårt för David att försöka ta sig från de manipulativa byborna.

Boken skilde sig lite från Marie Hermanssons tidigare böcker då denna håller ett snabbare tempo och är mer som en thriller. Författaren har verkligen blivit bra på att skriva mystiskt med små ledtrådar utkastade här och där som man ivrigt vill följa upp.
Berättelsen blir extra spännande eftersom det känns som om den kunde vara sann. Men jag blev besviken på slutet, kanske för att jag inte är förtjust i "happy ends".



fredag 16 september 2011

Cowgirls

En alternativ västernmiljö med bara kvinnor, cowgirls som dansar linedance, spelar banjo, åker tåg mitt i natten och andra västerninspirerade aktiviteter. Men framför allt har de otroligt mycket sex i de här serienovellerna. Det är väldigt väldetaljerade närbilder på kåta tjejer i rutiga skjortor. Jag tycker att det är befriande att det kommer ut modern porr i serieformat och med bara tjejer i rollerna. De levande ansiktsuttrycken och de olika kroppsformarna får tjejerna att se ut som alldeles riktiga vanliga personer vilket ger berättelserna än mer glöd.

Jag kommer att låta väldigt pryd nu men det var lite för rått för min smak, jag tycker det var mer porr än erotik men jag gillar ändå att sådana här böcker ges ut.

Här kan man exempelvis få tips på vad man ska tänka på om man vill ha trekant eller hur man gör sin egen strap-on vilket säkert kan vara bra att veta. En kul bok helt rätt i tiden och jag hoppas den hittar en bred läsekrets förutom de givna lesbiska cowgirlsen förstås!

torsdag 15 september 2011

Tävlíng

Svensk bokhandel har en tävling där man kan rösta på sin favoritbokvideo!

Läs mer om tävlingen här

Just nu leder videon till boken jag håller på att läsa där hemma Brev från en bruten horisont:


Dagspöket på sjukhus

En härlig bilderbok med bilder som förhöjer det roliga i texten. Jag skrattade högt när jag läste om doktorn som trodde att han hade blivit så sjuk att han inte märkte att han själv skrek, tog en spruta och bäddade ner sig i en av sjukhussängarna. I själva verket var det Dagspöket som skrek när doktorn trodde att han var en kavaj och tog på sig honom. På bilden ser man doktorn liggandes i sjukhussängen med en ispåse på huvudet, vilket var väldigt kul fr en trött och hungrig bibliotekarie igår kväll.

Jag lyssnade även på den medföljande CD-skivan för att jämföra. Där missar man ju det roliga bilderna men i stället får man en uppläsning där alla figurer få liv med olika röstlägen och Dagspökets berömda läspning. Den bästa effekten får man genom att lyssna och kolla på bilderna samtidigt.
Skönt att tekniken har gått framåt så jag slipper de klämmiga trudelutterna på kassettböckerna förr
” När du hör den här tonen vet du att det är dags att vända blad” .

onsdag 14 september 2011

Hur tillbringar Håkan sina dagar och nätter? Jag är fortfarande svarslös.

Jag gillar konstiga titlar och jag vill veta vad Håkan Nesser har för sig hela dagarna så självklart lånade jag hem Hur jag tillbringar mina dagar och nätter en novell av Håkan Nesser. Eftersom det är skönlitteratur insåg jag ju att det inte var just Håkan själv man skulle få följa men ändå, kanske en glimt.

Håkan Nesser är bra på att få med sig läsaren på en gång och så även i denna novell där man hamnar rakt in i ett avgörande möte på en pub medan regnet öser ner på utsidan. Huvudpersonen är författaren Maarten som över en whiskey motvilligt lyssnar medan, den för honom tidigare okände, David Parowne påstår att Maartens fru har mördat hennes tidigare man och deras son. Sedan följer en härva av mordplaner, skuldläggande, whiskeydrickande och tillitsproblem som mynnar ut i ingenting.

Tyvärr måste jag erkänna att jag inte fattade vad den här novellen gick ut på men tänkte att jag säkert hade slumrat mig förbi just de avgörande styckena så jag lyssnade en gång till och insåg att det inte var mig det var fel på. Jag vet fortfarande inte vem som var mördaren eller vem som blev mördad. Välskrivet och mystiskt och allt som oftast gillar jag öppna  slut men detta kändes lite väl vidöppet och intetsägande.

tisdag 13 september 2011

Mera Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld var på radion idag, missade du det
kan man lyssna här: Kulturradion

I programmet Nya vågen diskuterades hur
skilsmässor skildras i kulturen.
En diskussion som fått ett rejält uppsving efter att
boken Happy Happy av Maria Sveland och
Katarina Wennstam kom ut i augusti.

söndag 11 september 2011

I love you Viktoria Andersson

Tre saken tyder på att jag inte har skrivit den här boken:

1. Det står en annan författare på omslaget
2. Jag skriver inte ens i närheten lika bra som Maja Hjertzell
3. Jag har inget minne av att ha skrivit denna bok eller någon annan heller för den delen.

Av detta kan man alltså dra slutsatsen av att jag troligtvis inte gjort det men oj vad jag önskar att det var jag. Det hade dessutom varit ganska troligt att min bok skulle ha handlat om en cool bibliotekarie som kör bokbuss i höga stövlar eftersom det är en så förskönad bild av mig själv. Oftast kör jag bokbuss i tofflor och på vintern i snökängor men det förändrar ju inte att jag vill vara lika cool som bokbusschauffören i Hjertzells bok.

Berättelsen rör sig kring den 9-åriga Linn som är lite av en ensamvarg trots att hennes mamma försöker ordna kalas och aktiviteter för att Linn ska umgås mer med klasskompisarna en sån där mamma som vill så väl men inte riktigt når fram. Linn tycker att det mesta i livet känns lite halvtråkigt när Viktoria kommer sladdandes in på gården med sin bokbuss och väcker uppståndelse i bostadsområdet. Viktoria som just flyttat i huset bredvid Linns in klarar det mesta själv, hon bär lådor, rullar cigg och byter lampkontakter. Jag gillar att kvinnorna i berättelsen är starka utan att det skrivs rakt ut. Så skulle kvinnorna i min bok också vara. Linn viker sig inte inför hur en 9-årig tjej ska vara för att passa in, hennes mamma har inte gått ner sig efter att pappan lämnat familjen, Viktoria är som en modern Pippi och allt detta faller sig naturligt utan att det skrivs på näsan.

Att Linn rabblar latincitat allt som oftast är också något jag har kunnat skriva eftersom de fiffiga citaten är det enda jag minns av mina latinstudier på gymnasiet exempelvis kan jag nämna "Aliquando et insanire iucundum est" (I bland är det skönt att få vara galen)

En älskad katt finns också med i historien och jag skulle inte kunna tänka mig att skriva en bok utan minst en katt i. Jag inser att det inte var jag som skrev denna underbara bok men nu vill jag vara författaren. I love you Maja Hjertzell!

fredag 9 september 2011

Drömmar om lik

För att förbereda mig lite inför min weekend till huvudstaden nästa vecka tänkte jag låna faktaböcker om Stockholm. Eftersom jag har en, nästan pinsamt, stor kärlek för makabra ting blev jag överlycklig över att få se Begravningspromenader i Stockholm och såg framför mig kusliga promenadstråk bland massgravar och rasslande gengångare.

Men vad besviken jag blev när jag såg att den egentligen hette Barnvagnspromenader i Stockholm. Den åkte fort tillbaka på hyllan och jag får försöka hitta andra sätt att behaga mina ockulta smaklökar.
Kanske med hjälp av dessa:

Levande död

Att Peter Rätz är i livet är svårt att förstå, å andra sidan kanske man inte kan kalla det liv han har nu för ett fullgott liv. Han lever gömd i en okänd del av världen med en son som inte vet om att hans föräldrar är svenska, Isak vet inte ens vad hans föräldrar egentligen heter. De lever att liv där all nära kontakt med andra kan leda till att de hittas och dödas.

Peter Rätz arbetade för polisen som infiltratör i kriminella MC-gäng som Bandidos, Brödraskapet och Hells Angels. Till skillnad från polisens informatörer umgås infiltratörerna direkt med dem som de spanar på. Peter Rätz var bra på sitt jobb, han tog sig långt in i kärnan av gängen och levde som en beryktad gangster. Han blev bland annat Sergeant at Arms i Bandidos, vilket innebär att han var ansvarig för vapen- och säkerhetsfrågor.

Peter berättar i boken om hur viktigt det var för hans överlevnad att ha vänner inne i gängen samtidigt som det gjorde arbetet med att sätta dit gängmedlemmar svårare. Det hände att han vägrade följa uppmaningar från polisen för att skydda sina kriminella vänner. Eftersom polismyndigheter har en tendens att läcka som ett såll var de bara 4 poliser som kände till att Peter var en infiltratör, övriga Sverige fruktade honom som en de farligaste gängmedlemmarna. I hans fil hos polisen stod han beskriven som en extrem våldspsykopat som totalt saknar empati för andra levande varelser och alltid går beväpnad samt är extremt vapenkunnig. Det är inte konstigt då att Peter efterhand kom att frukta poliser mer än de kriminella kretsar där han börjat känna sig hemma.

Peter var polisens infiltratör i 9 år innan en journalist på Dala-Demokraten satte ut en bild på honom i tidningen och avslöjade honom som polisens hantlangare. Peter hade inte fått någon varning om att det skulle hända och det blev väldigt bråttom att gömma honom, sambon Kajsa och deras nyfödda son. Här klantade polisen sig ordentligt i arbetet med att skydda familjen och i boken spekuleras det om vissa dåliga beslut togs med vilje för att fallet Peter Rätz hade varit lättare att hantera om han blivit röjd ur vägen av de forna vännerna i gängen som nu ville se honom död. Bland annat spred polisen ut att Peter Rätz omkommit i Tsunamin, något som fick hans mamma att bryta ihop och få åka till ambulans till akuten med hjärtproblem.

Nu bor Peter som sagt gömd på hemlig ort, för att komma dit idag och få hjälp av den svenska polismyndigheten har han verkligen fått kämpa och jag förstår hans bitterhet mot poliskåren. Dick Sundevall som intervjuat Peter, hans familj och övriga inblandade har gjort ett storstilat jobb med att få fram hur arbetet med infiltratörer går till och vad det har fått för konsekvenser i Peters fall. Själv gillar jag främst avsnitten när Dick, ofta sittande mitt emot Peter på ett hotellrum i någon del av världen, försöker pressa Peter till att avslöja vad han själv har begått för brott, hur det kändes att sätta dit vänner och vad han ådragit sig för skador.

I slutet blir beskrivningarna av alla turer kring Carin Götblads skuld i frågan lite väl långrandiga men jag förstår att det är viktiga avsnitt i syftet att få Götblad fälld för tjänstefel som gör att Dick Sundevall känner att all fakta måste komma fram.

För mig verkar det som om polisens arbete med infiltratörer har gått alldeles för långt och det borde utarbetas någon slags strategi för hur man ska hantera verksamheten. Peter tog sitt uppdrag på allvar och lyckades lura sina vänner och familj att han hade blivit en våldsbenägen gängmedlem och han lyckades sätta dit närmare 100 kriminella men det gick för långt och det pågick för länge för att vara hållbart. Uppenbarligen har det här landet väldigt svårt att sköta säkerheten för de invånare som behöver skyddas.

måndag 5 september 2011

Här ligger jag och blöder

Till alla er som har abstinens efter att sommarpratarna har sagt sina sista självgoda ord för säsongen har jag ett tips: Radioföljetong!

Jag blev riktigt glad idag då jag såg att Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld ska sändas nu. Det är en av förra årets bästa ungdomsböcker vilket också det vunna Augustpriset vittnar om. Detta är dock ingen bok för blodkänsliga läsare (en hint till min mor) eftersom det hela startar med en ingående beskrivning av när Maja sågar av sig toppen på tummen på träslöjden. Detta är bara en av många skador hon får under bokens gång, i slutet kan jag riktigt känna hur ont det gör i mig för vare steg Maja tar. Oroliga vuxna undrar om Maja skadar sig med flit, eftersom det är så ungdomar gör när de mår dåligt. Jag gillar den här typen av subtil samhällskritik inpackad i ironisk humor som Jenny Jägerfeld lyckas ypperligt med.

Berättelsen utspelar sig under några dagar då Maja ska hälsa på sin mamma men mamman är försvunnen vilket lämnar Maja att ensam vandra omkring med sina tankar i ett tomt hus under ett par förvirrade dagar. Hon möter också grannkillen som plåstar om henne efter en av hennes olyckor och som kallar sig ”Justin Case”. Det hela är en riktigt bra skildring av hur det känns att leva på gränsen till det mesta, precis så som tonåren känns. Dessutom är omslaget skitsnyggt.

Artikel om radioföljetongen