Chanslös är den andra boken om den kaxiga Alexia Tarabotti! Just efter att Alexia funnit sig till rätta i sin nya roll som alfahona över en varulvsstam börjar märkliga saker ske med de övernaturliga i det viktorianska London. Både varulvar och vampyrer förlorar sina krafter och spökerna försvinner helt spårlöst att någon vet varför.
Mysteriet för Alexia och hennes spektakulära följe till Skottland och en allt annat är gästvänlig flock. Jag älskar att läsa om Alexia, vampyrer, drottningar, primitiva varulvar och annat som går att hitta i överklassens London.
Alexia Tarabotti i Själlös är en kaxig halvitalienska som lever i det viktorianska England. Hon är född av ganska fin familj och borde vara ett bra kap på äktenskapsmarknaden men på grund av sitt italienska påbrå från fadern och den allt för stora näsan så har hon redan blivit 26 år och ogift. Vad hon också ärvt från den bortgågna fadern är hennes egenskaper som övermänsklig, vilket innebär att hon saknar själ och kan göra så att övernaturliga väsen som varulvar, spöken och vampyrer mister sina övernaturliga egenskaper. Detta har hon smart nog undanhållit för de flesta inklusive sin närmaste familj eftersom hennes systrar och modern inte är lika kavata som Alexia själv. I London lever varulvar, människor och vampyrer sida vid sida under hårt hållna regler som upprätthålls av ROF där varulfsalfan Lord Maccon styr och ställer. Att blanda den viktorianska atomsfären med hattar, korsetter, droskor och gentlemän med övernaturlighet gör sig riktigt bra och att läsa om hur Alexia dödar en vampyr med sitt parasoll under bjudning är en ren fröjd.
Vi är vana vid att se André Pops i vinterstudion men nu har även debuterat som författare med boken Vinterkampen. Fyra stycken kusiner, två norska och två svenska bestämmer sig för att en gång för alla bestämma vilket land som är bäst (och vilka som ska få sova i den stora stugan). Detta ska avgöras genom en vinterkamp där skidåkning med slangbelleskytte, stafett med gräsklippsmotorförsedd spark och backhoppning i monsterbacken är några av de sex mer eller mindre livsfarliga grenarna. Men riktigt farligt blir det det först när Einar faller genom isen under skridskoloppet. När barnen sedan söker värme i en byggbarack hittar de ritningar som visar att ett nytt byggprojekt ska ersätta både deras stuga och den fina naturen runt omkrong med ett köpcentrum och barnen får använda alla sina sportknep för att hinna sätta stopp på planerna innan det är försent.
Det märks att André Pops är sporttokig i alla detaljerade beskrivningar av taktik, tjuvknep och kämparglöd. Jag tror inte att jag är den enda blir sugen på att tävla i en egen vinterkamp. Så nu ska jag ut och kasta mig huvudstupa ner för en lodrätt backe på en vinglig snowracer, vem ska med?
Förresten gjorde jag ungefär det för två år sedan när det var lagom mycket snö för att använda backen vid stranden med ett stup på sidan fast det var på en vinglig bräda av något slag som min lillebror haft som liten. Jag hittade lite bilder som visar den fina juldagen, till och med mamma provade fast i en snällare backe.
Varje sommar åker Fatma och hennes familj till Turkiet för att träffa släkten men sommaren då Fatma gått ur 9:an blir inte som de tidigare semesterresorna. Istället för sol och bad med kusinerna blir Fatma bortgift med en äcklig och elak man som är äldre än hennes pappa. Fatma som aldrig anat att hennes pappa skulle kunna göra så protesterar och gör motstånd med lämnas ändå kvar med sin nya man och hans familj i ett primitivt hus utan el eller telefon långt ute på den turkiska landsbygden. Innan mobilens batteri tar slut lyckas hon få iväg sms till bästisen Aida hemma i Sverige som lovar att försöka hjälpa henne. Det mest fruktansvärda med Ingen du känner är att den känns alldeles för verklighetstrogen. Flickor blir ständigt bortgifta mot sin vilja. Att gifta bort omyndiga flickor under sommarloven är en vanlig taktik eftersom det inte kommer dröja innan någon märker att hon är borta och det är lätt att hävda att hon bytt skola eller valt att stanna i hemlandet av fri vilja. Om flickorna lyckas lämna sin man hamnar de oss sin familjs vård igen eftersom de är omyndiga.
Även pojkar blir bortgifta vilket skidras fint i Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad
Klicka här för att läsa en intressant artikel om bortgifte under sommaren.
Boken tar avstamp i en händelse i augusti 1897, då Frans och Lars blir påkomna mitt under ett samlag i en buske och dömda till 3 månaders fängelse. Frans och Lars liv, med arbeten, bostäder, familj och vänner beskrivs utifrån faktiska dokument som redogör för deras liv som arbetare i Stockholm strax innan förra sekelskiftet. Boken är, som titeln antyder, mycket mer än så eftersom den utifrån männens liv väger in hur samhället de lever i ser och förändras under deras livstid. Det här är en tid då allt fler flyttat in till städer för att söka sin lycka efter att jordbruksreformen gjort många jordlösa samtidigt som städerna törstar efter arbetskraft.
Bostadsbristen i städerna är hög och villkoren för den framväxande arbetarklassen är hård med låga löner och långa arbetsskift men de är i alla fall fria. Denna frihet gör arbetarklassen svårhanterlig eftersom de är arbetare med lön som själva förfogar över sina liv, på fritiden gör de som de vill och de kan sluta på sitt arbete och ta ett nytt om de behandlas för illa. Att arbetarrörelser startas för att trygga arbetarnas villkor gör det ännu svårare för samhällstoppen att negligera arbetarnas frammarsch.
Det är under den här tiden som de båda inflyttade arbetarna Frans och Lars träffas och inleder ett mångårigt förhållande där de tidvis också bor tillsammans. Det verkar inte som om det skulle ha varit några större problem att leva som homosexuell i Stockholm vid den här tiden och att incidenter som den i buskarna ledde till fängelsestraff var ovanligt även om klimatet för homosexuella kom att hårda vid den här tiden. Det är intressant att se hur homosexualitet oftast godkänts av samhället och att få dömds till otukt även om det varit förbjudet i laglig mening. Den hårdaste tiden för homosexuella i Sverige verkar ha varit under 1900-talet för att nu förtiden gå mot ett mer tolerant samhälle, (hoppas jag verkligen).
Boken är mycket intressant och grymt bra på att sätta in enskilda företeelser i ett större sammanhang. Jag har fått med mig en ny bild av livet i svenska städer på 1800-talet och i synnerhet bilden av hur livet som homosexuell arbetare i Stockholm kan se ut vid den här tiden. Den som är ute efter detsamma kommer att bli nöjd, den som är ute efter en smäckande kärlekshistoria kommer att bli besviken eftersom romantiken bara smyger fram i faktaträngseln om man själv letar efter den och fantiserar vidare på egen hand.
Delirium är första delen i en dystopisk triologi som utspelar sig i en framtid där kärlek anses vara en sjukdom och roten till allt ont. För att bota männskosläktet från den hemska sjukdomen blir alla 18-åringar opererade och ifråntagna möjligheten att känna passion, kärlek och andra känslostormar - i stället blir de beskedliga samhällssmedborgare. När Lena Halloways 18-års dag närmar sig upptäcker hon att det finns människor som inte vill bli botade utan som vill kunna känna och leva fullt ut, något som skrämmer henne oerhört eftersom hennes mamma dog av kärlek när Lena var liten. I stället längtar Lena efter tryggheten som kommer efter att ha blivit botad. Att kunna känna lockar inte alls förrän hon möter den oemotståndliga och obotande rebellen Alex. Han har växt upp utanför stängslet som omger staden, bland människor som flytt regeringens terror och visar Lena att det finns alternativ till att bli en opererad känslokall vuxen.
Boken påminner mycket om känslan i Hungerspelen och den har samma driv i berättandes även om den inte riktigt når upp till samma andlösa spänning. Jag ser verkligen fram emot nästa del , "Pandemonium" som kommer på svenska under 2013.
Boktrailer för Delirium:
:
Delirium har även filmats och när den kommer ut nästa år kommer boken troligtvis få bli den succé som den förtjänar. Här är trailern för filmen:
Det här är en väldigt fin bok i sin enkelhet skriven av Fredrik Backman som oftast annars skriver krönikor vilket jag tycker märks i det raka språket.
Boken handlar om 59-åriga Ove som tycker att rätt ska vara rätt vilket ofta sätter honom på kant med omgivningen. Efter fruns bortgång och blir ingenting som förut, borta är all färg i hans tillvaro och när han dessutom blir av med jobbet bestämmer han sig för att det får vara nog. Att ta livet av sig blir dock svårare än vad Ove trott, trots att han försöker både hänga sig, gasa ihjäl sig, kasta sig framför tåg och skjuta sig så avbryts handlingen alltid av någon som behöver honom. Det är allt från nyinflyttade grannar med tummen mitt i handen till övergivna katter och slipsar. En man som heter Ove är den mest romantiska bok jag läst på länge, sorglig och rolig samtidigt och sällan har jag tänkt så mycket på någon efteråt så som Ove hänger kvar hos mig. Numera är jag snäll mot alla rättskaffens män.
På bokmässan fick jag ett exemplar signerat som min pappa ska få i present av mina mamma.; ”Till en av alla Sveriges Ovar” står det i den. Jag hoppas att han förstår att det är en komplimang.
Ett smakprov på godbitar från höstens bilderboksskörd
Veke och den röda baddräkten är en smårolig och gullig historia om Veke, en vildsvinsunge som gärna smiter iväg från flocken och ner till sjön. Där hittar han en röd baddräkt som han blir mycket förtjust i.
Tyvärr blir inte flocken lika exalterad utan kräver att Veke genast tar av människodräkten om han ska vara med i flocken. Då väljer Veke baddräkten framför familjen och vandrar iväg på egna äventyr där han lär känna skogens alla djur. Men riktigt hemma blir han inte förrän han hittar en lite flicka som också gillar att bada.
Yakup Tokstollen är en annorlunda bilderbok av Ulf Stark som handlar om den klantiga Yakup som inte gör annan än att spilla, ramla, välta och klanta sig. I hela byn är han känd som tokstollen, något som han accepterar eftersom han hört att någon måste vara det också. Tyvärr gör hans klantighet att han inte får hänga med i skolkompisarnas vilda lekar efter skolan, han blir därför extra glad när han räddar den tystlåtna flickan Ayla och hennes väska från ett träd och sedan får följa med hem till hennes mormor. Där leker de grimaser och testar mormorderns glasögon vilket gör att en hel värld öppnar sig för Yakup. Nu gäller det bara att han lyckas samla ihop pengar till ett par egna glasögon.
Bodils kalas handlar om Bodil som fyller år och då tycker hennes mamma att man ska ha kalas. Det tycker väl egentligen Bodil också men när ballongerna är uppblåsta och bordet dukat börjar Bodil bli osäker, för tänk om ingen kommer eller om det blir tråkigt?
Hon gömmer sig i garderoben istället. Efter ett tag blir hon lite nyfiken, gluttar på dörren och ser att alla leker och har roligt, kanske är kalas bra ändå!
Kjelle är kattvakt är den tredje boken om den lilla hunden Kjelle. I den här ska hans matte åka bort och Kjelle lämnas därför hos morfar vilket Kjelle inte alls tycker om. Där ser allt lite annorlunda ut och där finns den listiga katten Sessan som tycker sig äga både huset och morfar.
När morfadern ska ut och dela ut post får både Sessan och Kjelle hänga med och när Morfar ber Kjelle att vakta Sessan så att hon inte rymmer tar Kjelle det på stort allvar men det visar sig lättare sagt än gjort. Så fort morfar vänder ryggen till försvinner Sessan; under bilar, upp på tak, in i butiker och upp på en byggkran, med hjärtat i halsgropen försöker Kjelle hålla koll på den väghalsiga katten.
Släkten har samlats i Henriettas hus långt ut på landet, Henrietta själv ligger gammal och sjuk en våning upp medan kusinerna leker kurragömma i det stora husets alla vinklar och vrår. Det är under en kurragömmalek som 11-åriga Thomasines kusin hittar ett rum fullt av speglar som kan ta dem till en annan värld. Thomasine känner en extra dragningskraft till flickan på andra sidan och beger sig ofta över till henne. Men vem är flickan som skiftar i ålder och utseende och varför kan hon så mycket om Thomasine och hennes familj?
Ett hus utan speglar är en finstämd historia i en magisk miljö som är mycket läsvärd. Ett äventyr som handlar om mycket mer än övernaturliga världar, den tar också upp familjeproblem och den svåra konsten att hitta sig själv. Nu så här efteråt funderar jag kring om bokens titel inte bara syftar till att husets alla speglar stod i ett bortglömt rum utan också personernas oförmåga att kunna se sin egen roll i vad som hänt med dem.
Som om jag frågat handlar om John som just ska börja nian när hans vardag slås i spillror. Johns föräldrar har under en lång tid betett sig stelt och kallt emot varandra något som John upplevt som oerhört påfrestande och han hoppas hela tiden på att få se tecken på att allt ska blir som förr. Istället flyttar hans föräldrar isär på prov vilket gör John än mer förtvivlad. De senaste månaderna har John dessutom känt sig övergiven och ensam efter att hans bästa kompis Lukas och hans barndomsvän Saga blivit ett par och John känner att han kan dela sina problem med någon utav dem längre. John sluter sig allt mer och avvisar de som försöker komma nära även om han samtidigt längtar efter närhet, särskilt från sin pappa.
John är en väldigt självömkande kille och efter ett par vändningar hit och dit i boken blir jag trött på hans inre gnäll och önskar att han skulle kasta ur sig sin olycka för att kunna bli tröstad. John är en kille med tur eftersom han har förstående föräldrar som gör sitt bästa att försöka nå fram till honom och han är omgiven av skolkompisar som vill honom väl och därför blir jag som läsare ledsen och irriterad när han inte tillåter dem att hjälpa honom. Jag tror att det är just de här känslorna som Johanna Lindbäck vill locka fram hos läsaren, själv har hon sagt att hon gillar att skriva om gnälliga karaktärer och det har hon lyckats med här. Johanna Lindbäck är otroligt duktig på att skriva vardagsnära och trovärdiga historier om livet som tonåring och jag tror att många kommer känna igen sig i boken.
Det är 80-tal när den här historien tar sin början, Rasmus föräldrar har aldrig låtsas om vad de andra pojkarna kallar deras son, hur utanför han är eller att det skulle ha varit något speciellt med honom. I den lilla värmländska byn är alla likadana och lika nöjda. När Rasmus som 19-åring lämnar Koppom för Stockholm står de oförstående inför hans flykt. I Stockholm försöker Rasmus hitta sig själv bland pissoarer, slemmiga gubbar och i den upplysta baren på ClubTimmy. Inte förrän han möter Paul börjar bitarna falla på plats. Paul är någon slags hönsmamma för de homosexuella i Stockholm, någon som kan guida Rasmus rätt i djungeln där alla söker kärlek, tillfällig eller sann. Det är också under julfirandet hos Paul som Rasmus för första gången träffar Benjamin med de vackra ögonen. Benjamin tillhör en sträng Jehovas Vittne-familj och har i hela sitt liv varit ett fromt och hårt arbetande vittne. Men den dagen han knackar på hos Paul förändras hans liv och han förstår att han aldrig mer kan gå tillbaka till att vara den han varit. Rasmus och Paul blir ett par, tills sjukdomen skiljer dem åt. Den sjukdomen som från början omskrevs som ett märkligt virus bland homosexuella i USA men som snart tog sig in och började spridas även i Sverige och som gavs namnet Aids.
Historierna om Rasmus och Benjamins uppväxter och liv fram tills de träffade varandra blandas med stycken från sjukhussalar där döende män skriker ut sin ångest och ingen räddning finns att få. Det är också från en av de här scenerna som titeln till boken kommer till, en ung sjuksköterska torkar av medmänsklighet bort en tår från en ensam och döende man men får en utskällning från en kollega som uppmanar; Torka aldrig tårar utan handskar.
I början av 80-talet hade homosexualitet just avkriminaliserats och fler och fler vågade ta steget att komma ut och leva som homosexuella, organisationer bildades och demonstrationer genomfördes för att föra fram de homosexuellas rättigheter. Det kunde ha blivit något bra men HIV-viruset kom som en virvelvind och slog undan fötterna på frigörelsen. Idag har vi ett samhälle där jag tror och hoppas att de flesta som vill också vågar leva som homosexuella men det har tagit många tårar att komma hit och vi är inte klara än.
Det är otroligt hur Jonas Gardell lyckas skriva en så uppslitande bok och samtidigt göra den så lätt i språket att jag fastnar direkt. Fast att jag inte vill. Fast att jag vill glömma att den beskriver en verklighet som borde få ta plats.
Tyvärr är den så gripande att jag inte kan sluta utan måste ta del av den. Jag tänker att jag vill sluta läsa och gömma boken under madrassen och glömma bort den men kan inte utan vänder blad efter blad längre in i den historia som gör så ont att läsa om. Jag slutar inte förrän jag läst sista sidan och då först andas jag och ångrar allt. Jag borde inte ha läst den här boken, den är för sann och därför för hemsk.
Trailer till den kommande dramaserien med samma namn:
Tillbaka efter semestern är det dags att ta tag i att skriva om alla bra semesterböcker som jag hunnit läsa när jag inte badat, rest eller vandrat i korridorer på otaliga museum. Först ut är den lilla novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av fransyskan Claire Castillon. Jag är omåttligt förtjust i hennes novellsamlingar där karaktärerna lever ut all sin mänsklighet utan att hålla tillbaka och denna samling utgör inget undantag. Novellerna handlar om kärleksrelationer som kantas av våld, svartsjuka, inbillningar och allmän mental kaos, allt beskrivet med den svarta humorn som är så typisk för Claire Castillon. På ett sätt som skrämmer mig känns denna galenskap som mycket nära och som om den skulle kunna drabba vem som helst av oss som älskar- när älskar man för mycket? När faller man över kanten? Klart är att det är försent för de flesta karaktärerna i Castillons noveller.
Här är dett exempel på en underbar inledning från novellen Min ögonsten:
"Gaffeln gled iväg, hon stack mig i tinningen men det var ögat hon siktade på. Några stygn, lite desinfektionsmedel, en kyss och så var det glömt. Sedan dess tittar jag helst ner. Man kan inte hindra kvinnor från att leva, man låter dem till och med tala och rentav röra sig ute.Man struntar i att min fru inte står ut med det längre. Hon skriver till statsmakten, klagar på kvinnor på ledande poster, hos borgmästaren rasar hon över problemet med den chockerande klädseln ute på gator och torg; varför inte införa uniform när allt kommer omkring? Hon vet att hon går för långt. Hon gör det i smyg men jag brukar hitta utkasten, som hon river sönder i små, smp bitar och kastar i papperskorgen..."
Jag behövde en somrig, lättsmält, semesterbok och fann den perfekta i Sophie Kinsellas Nya kontakter. Jag har väldigt svårt för att hitta bra chick-lit men Sophie Kinsella är en av de få som jag faktisk kan läsa med nöje. Ni vet när man behöver en bok som gör en glad och som passar att läsa på standen fast att massa barn skriker GLASS och massa måsar skriker KRABBA eller vad nu måsar skriker, då passar en sån här bok perfekt eftersom den gör en fnittrig och glad så man kan stå ut med sand i skorna och brända axlar.
Den handlar om Poppy Wyatt som just tackat ja till sin pojkväns frieri och är ute och firar detta med sina vänner då hennes förlovningsringring försvinner i samband med att hotellbaren där de sitter måste utrymmas. Smaragdringen är en dyrbar släktklenod och Poppy gör allt hon kan för att få tag på den innan hennes tilltänkta och hans familj ska märka något. I samband med utrymningen ser hon även en tjej som kastar en movil i en papperskorg. För att hotellpersonalen ska kunna nå henne lämnar hon ut mobilens nummer till dem men upptäcker snart att telefonen går till sekreteraren till en uppsatt och upptagen affärsman, Sam Roxton. För att kunna behålla mobilen hon får därför rycka in som hans privata sekreterare något som hon låter gå aningens för långt när hon skickar ut mail i Sams namn och skapar kaos på hela företaget. I jakten på ringen upptäcker hon saker både om sig själv och om hennes vänner och fästman vilket får henne att ifrågasätta om det äktenskapet verkligen är den bästa lösningen.
Du kanske inte vet det men döden spelar faktiskt inte handboll är, precis som titeln antyder, en riktigt rolig bok om döden. När Mattias var 14-år utplånades hela hans norrländska by i en gasolycka och alla hans vänner och familj dog. Mattias dog också men räddades tillbaka av Döden, som heter Göran och bär vinröd plyschkavaj och kör sportbil.
Göran är nämligen utarbetad och vill ha semester från jobbet som döden och behövde därför hitta en ersättare. Mattias får praoa hos Döden och lära sig hur man gör när man hämtar folk. När Mattias tillslut ska ge sig på jobbet själv visar det sig att det är svårare än vad han tänkt sig, särskilt när det är hans nyfunna vän Zahra som är näst på tur att dö. Kul, lättläst och rolig precis som många ungdomar efterfrågar.
Vilseledd är Linwood Barclays fjärde bok på svenska. Det fina med hans böcker är att de är helt fristående vilket gör att du kan hoppa in när du vill, även om jag vill slå ett slag för Barclays första bok, Utan ett ord, som hittills är den mest lysande stjärnan i hans utgivning.
Nu har jag i och för sig läst alla hans böcker men eftersom jag är såpass dålig på att läsa deckare så uppskattar jag en deckarförfattare som skriver fristående böcker och inte 17st om samma avdankade alkispolis
där man måste läsa fem kassa böcker innan serien börjar ta sig.
I Vilseledd lever Jan och David ett tillsynes lyckligt liv tillsammans med deras lilla son - ett helt vanligt familjeliv som en sommardag förändras på ett ögonblick då Jan försvinner på ett nöjesfält. När polisen börjar nysta i försvinnandet upptäcks fler och fler konstigheter, varför har det bara köpts biljett till Davis och sonen? Varför har ingen annan sett Jan sedan David dagen innan tagit med sig henne på en hemlig utflykt? När alla spår pekar mot David beslutar han sig för att själv ta upp jakten på vad som hänt hans fru men upptäcker snart att Jan inte varit den person hon utgett sig för att vara...
Just försvunna människor och folk som inte är den man tror är ett återkommande tema i Barclays författarskap där den första boken handlar om en tonårsflicka som vaknar upp en morgon och hela hennes familj är spårlöst borta. Medan det i den tredje boken är en tonårsflicka som försvinner och en pappa om ger sig ut på jakt.
Vilseledd är en väldigt skarp och välskriven deckare men jag tycker ändå att den är lite för lik hans tidigare böcker och hoppas på att den femte ska innehålla något mer oväntat.
Efter lång väntan kom äntligen Eld som är uppföljaren till förra årets succé, Cirkeln. I Cirkeln får man följa sex gymnasietjejer som upptäcker att de har övernaturliga förmågor. De är häxor, utvalda att stoppa onda krafter som bubblar under ytan i Engelsfors. Tjejerna känner inte varandra men är tvungna att samarbeta för att överleva mot ondskan.
I Eld har tjejerna just kommit tillbaka till skolan efter sommarlovet som har varit en enda lång väntan på demonernas nästa drag. Tjejerna har inte bara de onda krafterna att slåss emot, även rådet som styr häxvärlden är ute efter att stoppa tjejerna eftersom de misstänker att tjejerna i inte är de utvalda utan vanliga häxor som brukat magi utan tillåtelse. Vänskapen mellan de återstående fem tjejerna blir allt starkare ju tuffare läget blir och det är det och trorn på sig själva som de utvalda som får dem att klara sig vidare.
Det fina i böckerna är den trovärdiga uppsättningen karaktärer med både sina styrkor och svagheter som ger en väldigt realistisk bild av gymnasietjejer. Jag tror att mycket i den stora framgången ligger i att alla kan hitta någon att känna igen sig i samtidigt som tjejerna i boken ställs inför en lagom dos övernaturlighet.
Rör mig inte! är en nervpirrande ungdomsbok av högsta klass och som ligger helt rätt i tiden. Den är en av alla de dystra dystopier som kommit på senare tid där Hungerspelen verkligen gett draghjälp åt genren. Boken handlar om 17-åriga Juliette som sitter inspärrad och isolerad i en fängelsecell vilket gjort att hon börjat ge upp hoppet om sin egen framtid. Juliette har alltid varit en ensamvarg både i skolan och i hemmet har hon fått klara sig själv. Hon har nämligen en förmåga att skada andra människor bara genom att vidröra dem, vilket gör att till och med hennes föräldrar är rädda för henne. Det var också denna förmågan som ledde fram till att hon sitter i cellen eftersom hon av misstag råkat döda en tvåårig pojke när hon försökte trösta honom. En dag slängs en kille in i hennes cell och de uppstår en stapplande vänskap emellan dem. Men killen är inte den han utger sig för att vara utan är bara en del i Återetablissemangets försök att kidnappa Juliette och göra henne till deras mänskliga vapen i deras kamp mot rebellerna.
Boken är skriven på ett för mig helt nytt sätt där Juliettes tankar står överstryket och sedan det hon säger som vanlig text. Det tar ett bara sidor att vänja sig men sedan blir språket som poesi och oerhört kraftfullt.
"Vad skriver du?' Cellkamraten pratar igen. De här orden är spyor. Den här darriga pennan är min matstrupe. Det här pappret är min toalettstol.
'Varför svarar du inte?' Han är för nära för nära för nära.
Ingen är någonsin nära nog.
Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv."
Rör mig inte! är 24-åriga Tahereh Mafis första bok men jag hoppas att hon kommer att skriva många fler för det här vad det bästa som jag läst på länge! Perfekt om man gillar dystra framtidsskildringar som liknar atmosfären i Hungerspelen och där omöjlig kärlek är den enda ljusglimten!
Mary och mormor är en fin berättelse om en liten flickas kontakt med sin livliga mormor. De är lika otåliga båda två och leker, gungar och har det väldigt kul tillsammans ända till den dag mormor ramlar och hamnar i koma. Hur kan en mormor som klättrar i träd ramla, undrar Mary. När mormor vaknar upp är ingenting som vanligt, mormor är trött och glömt hur man gör de mest vardagliga tingen och vill bara se på tv. Tråkigt tycker Mary som saknar sin lekkamrat och börjar rita teckningar till sjukhussalen trots att det gör personalen upprörd. Mary är den enda som förstår vad mormor vill trots att hon inte kan prata ordentligt längre, så Mary hittar en uppgift att ta hand om sin mormor. En dag hittas morfar död i en fåtölj och Mary och mormor säger farväl till honom i ett kallt rum. Det här är en fin historia om ålderdom och död, men det är bilderna som gör den magnifik. Bilderna är som konstverk som jag får lust att klippa ut och rama in och sväva bort i. Bilderna och texten tillsammans lyckas skapa poesi av ett ämne som det är svårt att göra bra böcker om.
Tänk om det där är jag handlar om Agnes som flyttar till Umeå från Stockholm med sin familj. Där försöker hon smälta in och vara helt normal för att få nya vänner. Men hur är man egentligen helt normal? Hur är man så cool och rolig så att de andra vill vara ens kompis? Det som är svårt i vanliga fall blir ännu svårare för Agnes som var ensam och utstött i Stockholm och nu så gott som förväntar sig att bli det igen. Hela tiden på spänn för att bli avslöjad som tråkig och onormal.
I Johanna Lindbäcks tredje bok dyker figurer från de tidigare böckerna upp som biroller vilket ger en känsla av att vara del av en serie än om böckerna passar lika bra att läsa fristående. Återigen har Johanna fångat känslorna så mitt i prick att jag helt lever mig in och känner med i texten. Att vara rädd för att passa in och för att bli avslöjad är känslor som inte bara är förknippade med ungdomstiden utan finns kvar även upp i vuxenlivet.
Det har gått ett tag sedan jag läste ut den här boken men jag har haft svårt att bestämma mig för vad jag vill skriva om den. Efter Emma Granholms tidigare böcker så var förväntningarna skyhöga men jag kan inte förmå mig att gilla den här lika mycket.
Efter att ha varit på semester i två veckor återkommer Felix till ett gäng som förändrats under hans frånvaro. Han är van vid att bli behandlad som kungen i gänget, helt rättrådigt eftersom han är skitsnygg, men nu möter han inte alls samma vördnad längre. Medan han var borta har gänget börjat hänga vid stranden i väntan på att den mystiska Zäta ska dyka upp, allt de pratar om är Zäta hit och Zäta dit vilket väcker Felixs svartsjuka. Till och med hans flickvän Alexa verkar föredra Zätas sällskap framför Felixs.
Personerna i boken är schabloner av populära tonåringar och problematiseras inte något nämvärt utan både personer och handling hålls förvånansvärt ytliga - vilket måste vara medvetet. Temat i boken är att det viktigaste är att vara populär oavsett vad som offras på vägen, det finns ingen sensmoral som får alla att bli bättre människor på slutet vilket är både befriande men samtidigt får boken att verka mer ytlig än de tidigare. Jag känner mig osäker på vem som ska fastna för den. Snyggingarna kan känna igen sig men för alla andra sjuttonåringar rekommenderar jag en av författarens tidigare helt lysande böcker: Ett nytt liv på köpet
