Vilseledd

Vilseledd är Linwood Barclays fjärde bok på svenska. Det fina med hans böcker är att de är helt fristående vilket gör att du kan hoppa in när du vill, även om jag vill slå ett slag för Barclays första bok, Utan ett ord,  som hittills är den mest lysande stjärnan i hans utgivning.

Nu har jag i och för sig läst alla hans böcker men eftersom jag är såpass dålig på att läsa deckare så uppskattar jag en deckarförfattare som skriver fristående böcker och inte 17st om samma avdankade alkispolis
där man måste läsa fem kassa böcker innan serien börjar ta sig.

I Vilseledd lever Jan och David ett tillsynes lyckligt liv tillsammans med deras lilla son - ett helt vanligt familjeliv som en sommardag förändras på ett ögonblick då Jan försvinner på ett nöjesfält. När polisen börjar nysta i försvinnandet upptäcks fler och fler konstigheter, varför har det bara köpts biljett till Davis och sonen? Varför har ingen annan sett Jan sedan David dagen innan tagit med sig henne på en hemlig utflykt? När alla spår pekar mot David beslutar han sig för att själv ta upp jakten på vad som hänt hans fru men upptäcker snart att Jan inte varit den person hon utgett sig för att vara...

Just försvunna människor och folk som inte är den man tror är ett återkommande tema i Barclays författarskap där den första boken handlar om en tonårsflicka som vaknar upp en morgon och hela hennes familj är spårlöst borta. Medan det i den tredje boken är en tonårsflicka som försvinner och en pappa om ger sig ut på jakt.

Vilseledd är en väldigt skarp och välskriven deckare men jag tycker ändå att den är lite för lik hans tidigare böcker och hoppas på att den femte ska innehålla något mer oväntat.

Sankta Psyko

Jag var väldigt förtjust i Skumtimmen, Theorins kritikerrosade debut som sedan följdes upp av Nattfåk och Blodläge. Alla tre utspelade sig på Öland och kring samma familj. Johan Theorin blandar här in det övernaturliga i det vardagliga på ett trovärdigt och skickligt sätt som kan få läsaren att rysa in i märgen.

Den senaste boken Sankta Psyko imponerar däremot inte på mig. Den handlar om Jan Hauger, en förskolelärare som tar jobb på en förskola för barn vars föräldrar sitter på psyket Sankta Patricia. Föräldrarna är alltså psykiskt sjuka, personalen på psyket och förskolan är också sjuka, Jan själv verkar mer sjuk ju mer man får veta om hans förslutna.

Till och med barnen uppvisar sjuka tendenser. Inte så konstigt i den omgivningen men det blir lite för mycket psykisk instabilitet på samma gång.

Jan är bestatt av en sångerska med sina glansdagar bakom sig, han tror att hon sitter på Sankta Patricia och gör allt för att ta sig innanför murarna. Han är inte ensam om att smyga in genom mörka kulvertar om natten, även hans kollega smyger in för att träffa en mördare som sitter på psyket efter att ha dödat en tredje kollegas bror. Till sin hjälp har de vakter inne på avdelningarna som i sin tur har egna anledingar till att hjälpa förskolelärare in och ut genom låsta dörrar.

Ni hör ju hur det låter, det finns knappt någon ärlig, frisk människa i boken vilket hade behövt som motbild till alla galningar. Trots detta har stämningen i boken hållt sig kvar och jag fundrar ofta kring hur många psykiskt sjuka vuxna som får ta hand om barn som det kan finnas. Intressant tanke. Förhoppningvis inte lika många som i boken...

Tony & Susan

En gammal godig som utkom första gången 1993 och som fick bra recensioner då men glömdes bort. Jag hade ialla fall inte hört talas om boken förrän den kom ut igen i höstas. Det hade däremot den kände författaren Ian McEwan som lovordade den i Babel;  "Enastående och spännande...den bygger på ett väldigt smart grepp och jag är så avundsjuk att jag inte kom på det själv. "

Det är faktiskt ett väldigt finurligt upplägg av boken som handlar om Susan som får ett paket av mannen som hon lämnat 25år tidigare, Edward. Han vill att hon ska läsa hans bok och berätta vad hon tycker. Medan Susans vanliga liv fortsätter runt omkring henne med matlagning och barnskjutsande sugs in längre och längre in i historien.

Boken som Edward har skrivit heter Nattdjur och handlar om Tony som får sin fru och dotter brutalt mördade under en bilresa till Maine. Vad kunde Tony ha gjort för att förhindra att överfallet slutade i mord? Hur ska han handla efteråt? Det är en mörk och tankeväckande historia där frågor om skuld och hämnd lyfts upp och tvingar fram en åsikt. Hur skulle jag ha agerat? Läsaren i boken, Susan,  funderar också kring detta och låter hennes egna liv och bokens frågor smälta samman. Varför har Edward skickat den hemska historien till Susan? Vad vill han? Finns svaren att finna i boken elller inom Susan själv?

En riktigt mörk och bra bok som faktiskt känns väldigt 1993 även om jag själv inte var så gammal då och därför helt kan svara på varför jag kommer att tänka på de Stephen King- och Dean Koontzböckerna som jag läste i mitten av 90-talet eftersom jag inte läst dem sedan dess. En sak är jag säker på ialla fall och det är att med en mobiltelefon hade det inte kunnat gå så illa som det gör i Nattdjur.

Skräckartad vistelse i Frankrike

Jag gillar skräckromaner och alla vet ju att hösten är en bra tid att bli rädd på men Barnflickan  fångade mig inte, istället för skrämd blir jag irriterad för att den aldrig kommer igång.

Den handlar om den svenska unga tjejen Karin som efter dödsfall ifamiljen ger sig av till Frankrike för att jobba som barnflicka. När hon kommer fram till det stora huset på landet finns det dock inget barn att ta hand om, det ryktas om att han är död. I stället ska Karin få lära sig det franska köket. Allt detta ska Madame ha gjort upp med Karins mormor innan Karin for så det borde hon ha vetat.

 Karin märker snart att det inte är någon idé att ställa frågor om barnet, om varför hon ser ett barnansikte stirra på henne i ventilen och varför mathissen åker upp på vinden om nätterna. Inte heller sticker Karin utan stannar kvar i huset där Madame försöker få både omgivningen och Karin själv att tro att det är Karin som är galen och som behöver drogas och spärras in för att skyddas från sin egen galenskap. Berättelsen går runt i en cirkel och kommer inte vidare, ledtrådar skickas ut redan från start för att sedan lite omskrivet komma tillbaka senare utan att leda till mer. Det var segt att läsa den och jag blev inte rädd, ändå är jag glad att det kommer ut fler svenska skräckböcker och inte bara deckare i gemytliga miljöer och jag hoppas att nästa bok av Hanna Von Corswant håller ihop lite mer.

Vill du läsa bra svensk skräck rekommenderar jag John Ajvide Lindqvist – Människohamn och Amanda Hellberg - Styggelsen

Drömmar om lik

För att förbereda mig lite inför min weekend till huvudstaden nästa vecka tänkte jag låna faktaböcker om Stockholm. Eftersom jag har en, nästan pinsamt, stor kärlek för makabra ting blev jag överlycklig över att få se Begravningspromenader i Stockholm och såg framför mig kusliga promenadstråk bland massgravar och rasslande gengångare.

Men vad besviken jag blev när jag såg att den egentligen hette Barnvagnspromenader i Stockholm. Den åkte fort tillbaka på hyllan och jag får försöka hitta andra sätt att behaga mina ockulta smaklökar.

Kanske med hjälp av dessa:

 Spökigt i Stockholm

Levande död

Att Peter Rätz är i livet är svårt att förstå, å andra sidan kanske man inte kan kalla det liv han har nu för ett fullgott liv. Han lever gömd i en okänd del av världen med en son som inte vet om att hans föräldrar är svenska, Isak vet inte ens vad hans föräldrar egentligen heter. De lever att liv där all nära kontakt med andra kan leda till att de hittas och dödas.

Peter Rätz arbetade för polisen som infiltratör i kriminella MC-gäng som Bandidos, Brödraskapet och Hells Angels. Till skillnad från polisens informatörer umgås infiltratörerna direkt med dem som de spanar på. Peter Rätz var bra på sitt jobb, han tog sig långt in i kärnan av gängen och levde som en beryktad gangster. Han blev bland annat Sergeant at Arms i Bandidos, vilket innebär att han var ansvarig för vapen- och säkerhetsfrågor.

Peter berättar i boken om hur viktigt det var för hans överlevnad att ha vänner inne i gängen samtidigt som det gjorde arbetet med att sätta dit gängmedlemmar svårare. Det hände att han vägrade följa uppmaningar från polisen för att skydda sina kriminella vänner. Eftersom polismyndigheter har en tendens att läcka som ett såll var de bara 4 poliser som kände till att Peter var en infiltratör, övriga Sverige fruktade honom som en de farligaste gängmedlemmarna. I hans fil hos polisen stod han beskriven som en extrem våldspsykopat som totalt saknar empati för andra levande varelser och alltid går beväpnad samt är extremt vapenkunnig. Det är inte konstigt då att Peter efterhand kom att frukta poliser mer än de kriminella kretsar där han börjat känna sig hemma.

Peter var polisens infiltratör i 9 år innan en journalist på Dala-Demokraten satte ut en bild på honom i tidningen och avslöjade honom som polisens hantlangare. Peter hade inte fått någon varning om att det skulle hända och det blev väldigt bråttom att gömma honom, sambon Kajsa och deras nyfödda son. Här klantade polisen sig ordentligt i arbetet med att skydda familjen och i boken spekuleras det om vissa dåliga beslut togs med vilje för att fallet Peter Rätz hade varit lättare att hantera om han blivit röjd ur vägen av de forna vännerna i gängen som nu ville se honom död. Bland annat spred polisen ut att Peter Rätz omkommit i Tsunamin, något som fick hans mamma att bryta ihop och få åka till ambulans till akuten med hjärtproblem.

Nu bor Peter som sagt gömd på hemlig ort, för att komma dit idag och få hjälp av den svenska polismyndigheten har han verkligen fått kämpa och jag förstår hans bitterhet mot poliskåren. Dick Sundevall som intervjuat Peter, hans familj och övriga inblandade har gjort ett storstilat jobb med att få fram hur arbetet med infiltratörer går till och vad det har fått för konsekvenser i Peters fall. Själv gillar jag främst avsnitten när Dick, ofta sittande mitt emot Peter på ett hotellrum i någon del av världen, försöker pressa Peter till att avslöja vad han själv har begått för brott, hur det kändes att sätta dit vänner och vad han ådragit sig för skador.

I slutet blir beskrivningarna av alla turer kring Carin Götblads skuld i frågan lite väl långrandiga men jag förstår att det är viktiga avsnitt i syftet att få Götblad fälld för tjänstefel som gör att Dick Sundevall känner att all fakta måste komma fram.

För mig verkar det som om polisens arbete med infiltratörer har gått alldeles för långt och det borde utarbetas någon slags strategi för hur man ska hantera verksamheten. Peter tog sitt uppdrag på allvar och lyckades lura sina vänner och familj att han hade blivit en våldsbenägen gängmedlem och han lyckades sätta dit närmare 100 kriminella men det gick för långt och det pågick för länge för att vara hållbart. Uppenbarligen har det här landet väldigt svårt att sköta säkerheten för de invånare som behöver skyddas.