Chanslös är den andra boken om den kaxiga Alexia Tarabotti! Just efter att Alexia funnit sig till rätta i sin nya roll som alfahona över en varulvsstam börjar märkliga saker ske med de övernaturliga i det viktorianska London. Både varulvar och vampyrer förlorar sina krafter och spökerna försvinner helt spårlöst att någon vet varför.
Mysteriet för Alexia och hennes spektakulära följe till Skottland och en allt annat är gästvänlig flock. Jag älskar att läsa om Alexia, vampyrer, drottningar, primitiva varulvar och annat som går att hitta i överklassens London.
Alexia Tarabotti i Själlös är en kaxig halvitalienska som lever i det viktorianska England. Hon är född av ganska fin familj och borde vara ett bra kap på äktenskapsmarknaden men på grund av sitt italienska påbrå från fadern och den allt för stora näsan så har hon redan blivit 26 år och ogift. Vad hon också ärvt från den bortgågna fadern är hennes egenskaper som övermänsklig, vilket innebär att hon saknar själ och kan göra så att övernaturliga väsen som varulvar, spöken och vampyrer mister sina övernaturliga egenskaper. Detta har hon smart nog undanhållit för de flesta inklusive sin närmaste familj eftersom hennes systrar och modern inte är lika kavata som Alexia själv. I London lever varulvar, människor och vampyrer sida vid sida under hårt hållna regler som upprätthålls av ROF där varulfsalfan Lord Maccon styr och ställer. Att blanda den viktorianska atomsfären med hattar, korsetter, droskor och gentlemän med övernaturlighet gör sig riktigt bra och att läsa om hur Alexia dödar en vampyr med sitt parasoll under bjudning är en ren fröjd.
Det här är en väldigt fin bok i sin enkelhet skriven av Fredrik Backman som oftast annars skriver krönikor vilket jag tycker märks i det raka språket.
Boken handlar om 59-åriga Ove som tycker att rätt ska vara rätt vilket ofta sätter honom på kant med omgivningen. Efter fruns bortgång och blir ingenting som förut, borta är all färg i hans tillvaro och när han dessutom blir av med jobbet bestämmer han sig för att det får vara nog. Att ta livet av sig blir dock svårare än vad Ove trott, trots att han försöker både hänga sig, gasa ihjäl sig, kasta sig framför tåg och skjuta sig så avbryts handlingen alltid av någon som behöver honom. Det är allt från nyinflyttade grannar med tummen mitt i handen till övergivna katter och slipsar. En man som heter Ove är den mest romantiska bok jag läst på länge, sorglig och rolig samtidigt och sällan har jag tänkt så mycket på någon efteråt så som Ove hänger kvar hos mig. Numera är jag snäll mot alla rättskaffens män.
På bokmässan fick jag ett exemplar signerat som min pappa ska få i present av mina mamma.; ”Till en av alla Sveriges Ovar” står det i den. Jag hoppas att han förstår att det är en komplimang.
Det är 80-tal när den här historien tar sin början, Rasmus föräldrar har aldrig låtsas om vad de andra pojkarna kallar deras son, hur utanför han är eller att det skulle ha varit något speciellt med honom. I den lilla värmländska byn är alla likadana och lika nöjda. När Rasmus som 19-åring lämnar Koppom för Stockholm står de oförstående inför hans flykt. I Stockholm försöker Rasmus hitta sig själv bland pissoarer, slemmiga gubbar och i den upplysta baren på ClubTimmy. Inte förrän han möter Paul börjar bitarna falla på plats. Paul är någon slags hönsmamma för de homosexuella i Stockholm, någon som kan guida Rasmus rätt i djungeln där alla söker kärlek, tillfällig eller sann. Det är också under julfirandet hos Paul som Rasmus för första gången träffar Benjamin med de vackra ögonen. Benjamin tillhör en sträng Jehovas Vittne-familj och har i hela sitt liv varit ett fromt och hårt arbetande vittne. Men den dagen han knackar på hos Paul förändras hans liv och han förstår att han aldrig mer kan gå tillbaka till att vara den han varit. Rasmus och Paul blir ett par, tills sjukdomen skiljer dem åt. Den sjukdomen som från början omskrevs som ett märkligt virus bland homosexuella i USA men som snart tog sig in och började spridas även i Sverige och som gavs namnet Aids.
Historierna om Rasmus och Benjamins uppväxter och liv fram tills de träffade varandra blandas med stycken från sjukhussalar där döende män skriker ut sin ångest och ingen räddning finns att få. Det är också från en av de här scenerna som titeln till boken kommer till, en ung sjuksköterska torkar av medmänsklighet bort en tår från en ensam och döende man men får en utskällning från en kollega som uppmanar; Torka aldrig tårar utan handskar.
I början av 80-talet hade homosexualitet just avkriminaliserats och fler och fler vågade ta steget att komma ut och leva som homosexuella, organisationer bildades och demonstrationer genomfördes för att föra fram de homosexuellas rättigheter. Det kunde ha blivit något bra men HIV-viruset kom som en virvelvind och slog undan fötterna på frigörelsen. Idag har vi ett samhälle där jag tror och hoppas att de flesta som vill också vågar leva som homosexuella men det har tagit många tårar att komma hit och vi är inte klara än.
Det är otroligt hur Jonas Gardell lyckas skriva en så uppslitande bok och samtidigt göra den så lätt i språket att jag fastnar direkt. Fast att jag inte vill. Fast att jag vill glömma att den beskriver en verklighet som borde få ta plats.
Tyvärr är den så gripande att jag inte kan sluta utan måste ta del av den. Jag tänker att jag vill sluta läsa och gömma boken under madrassen och glömma bort den men kan inte utan vänder blad efter blad längre in i den historia som gör så ont att läsa om. Jag slutar inte förrän jag läst sista sidan och då först andas jag och ångrar allt. Jag borde inte ha läst den här boken, den är för sann och därför för hemsk.
Trailer till den kommande dramaserien med samma namn:
Jag behövde en somrig, lättsmält, semesterbok och fann den perfekta i Sophie Kinsellas Nya kontakter. Jag har väldigt svårt för att hitta bra chick-lit men Sophie Kinsella är en av de få som jag faktisk kan läsa med nöje. Ni vet när man behöver en bok som gör en glad och som passar att läsa på standen fast att massa barn skriker GLASS och massa måsar skriker KRABBA eller vad nu måsar skriker, då passar en sån här bok perfekt eftersom den gör en fnittrig och glad så man kan stå ut med sand i skorna och brända axlar.
Den handlar om Poppy Wyatt som just tackat ja till sin pojkväns frieri och är ute och firar detta med sina vänner då hennes förlovningsringring försvinner i samband med att hotellbaren där de sitter måste utrymmas. Smaragdringen är en dyrbar släktklenod och Poppy gör allt hon kan för att få tag på den innan hennes tilltänkta och hans familj ska märka något. I samband med utrymningen ser hon även en tjej som kastar en movil i en papperskorg. För att hotellpersonalen ska kunna nå henne lämnar hon ut mobilens nummer till dem men upptäcker snart att telefonen går till sekreteraren till en uppsatt och upptagen affärsman, Sam Roxton. För att kunna behålla mobilen hon får därför rycka in som hans privata sekreterare något som hon låter gå aningens för långt när hon skickar ut mail i Sams namn och skapar kaos på hela företaget. I jakten på ringen upptäcker hon saker både om sig själv och om hennes vänner och fästman vilket får henne att ifrågasätta om det äktenskapet verkligen är den bästa lösningen.
"Det är synd om människorna" skrev en gång en överreklamerad man som mantra i sin pjäs Ett Drömspel. Just detta citat mumlar jag för mig själv efter att ha läst ut Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig, för det är synd om människorna i hennes bok.
På ytan lever Cecilia och Josef ett perfekt och lyckligt liv med tre barn och villa på Stora Essingen. På dagarna arbetar de båda som parterapeuter och utåt verkar paret som gjorda för varandra. Men den 38-åriga Cecilia funderar över vem hon egentligen är i all denna lycka och en desperation av att hitta tillbaka till sig själv tar sig allt mer destruktiva uttryck.
Det är synd om Cecilia men allra mest synd är de för dem som lever ihop med Cecilia nämligen hennes man och deras tre barn. Mannen är det egentligen inte speciellt synd om, han är vuxen och borde kunnat reagera innan men barnen har helt oskyldigt råkat hamna i en helt dysfunktionell familj med en mamma som bara tänker på sig själv och med en fadersfigur som mest påminner om Farbror Barbro. Jag vet att jag borde sympatisera med Cecilia och skriva något feministiskt om sönderarbetande mammor som drivs rakt in i utbrändhet och galenskap på grund av vårt samhällsklimat. Jag är ledsen men jag hittar inte sympatin med mamman i boken när jag läser utan blir bara mer irriterad på henne efterhand och mer förtvivlad över barnens situation. Även om Cecilia inte väcker varma känslor hos mig så tycker jag mycket om boken och kanske också på grund av att jag förväntat mig en "tyck synd om mammorna" - bok så blev jag positivt överraskad av att den väckte andra tankar och känslor i mig.
När jag tar fram och bläddrar i Ett Drömspel finner jag att förordet hade kunnat vara ett ledmotiv för den här boken, eller vad säger ni?
"Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund
spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen,
upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna
klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett
medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga
hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag."
Kaninhjärta är en debutroman som går direkt in och stannar kvar i mig. Jag läste den under påskhelgen och har fortfarande kvar den i huvudet som ett ledmotiv att ta fram och grunna på då och då. På den trevliga releasefesten som Gilla Förlag ordnade på Kontiki i fredags var vi flera bokbloggare som diskuterade boken och alla var överens om att det var en bok man funderar vidare kring. Både på berättelsen i sig men även för vilken ålder boken lämpar sig och vilken genre den tillhör egentligen. Vad man som läsare fokuserar på i en bok kan vara så olika, jag som längtade efter en spökhistoria att sätta tänderna i och som äger en härlig fascination för det ockulta drogs till de avsnitten i boken. Tonårsmödrarna hade fokuserat mycket på föräldrarnas roll i det som skedde och andra hade fallit för relationen mellan systrarna.
Berättelsen tar sin början i Vallda utanför Kungsbacka där tvillingsystrarna Mary och Anne lever i symbios med varandra och behöver egentligen inga andra. Till och med deras namn är gjorda för att kunna uttalas som ett, Mary och Anne, Marianne. Flickorna har en gåva som de utvecklat sedan barnsben, Mary kan få andar att prata genom att ta befäl över hennes kropp, Anne finns där för att se och höra. Efteråt får hon hämta vatten till Mary och tolka vad som hänt för henne. Den här sommaren då berättelsen tar sin början talar andarna om vägval, död och vägar utan återvändo. Ibland väljer Anne att ljuga för Mary för att skydda henne eller kanske för att hon inte vet hur Mary ska reagera.
Mary är den utåtagerande av de två, det är hon som bestämmer över tvillingarnas liv i det mesta, det är Mary som vill gå på fester, som har legat med killar och som gapar högst när något gått fel. Anne är lugnare och enligt Mary vekare och någon att skydda. Ett kaninhjärta.
Sommaren närmar sig och flera faktorer rör om i tvillingarnas symbios. Anne skyddar Mary genom att inte berätta sanningen om andarnas hotfulla meddelanden, deras pappa har flyttat till Göteborg och deras mamma försvinner in i en depression. Allt detta leder till att de gör val som leder dem närmare slutet på sammansvetsningen, slutet på barndomen.
Mary brukar tala om hur hon inte vill leva längre och kan vara nog så dramatisk medan Anne gör allt för att vara sin syster till lags. Under sommarlovet rymmer de hemifrån och bosätter sig i pappans semestertomma lägenhet i Göteborg. I stan får de kontakt med en medial grupp som tar hjälp av tvillingarnas förmåga att tala med andrar i sökandet efter en försvunnen flicka. Utelämnade till varandra i lägenheten och i den mediala gruppen blir det tyngre och tyngre för Anne att dämpa sin syster som får allt högre toppar och djupare dalar.
Jag fängslas av hur relationen mellan systrarna förändras, hur vem som är svag och vem som är stark hela tiden växlar och hur Anne själv kliver fram och blir en person under de varma sommardagarna i Göteborg. Det som jag grunnar på nu i efterhand är när allt kunde ha vänt och blivit bra. Anne hade inte styrkan att förhindra det onda som sker men man kan inte heller begära det av tonåring som bara vill sig syster väl. Hade det räckt om någon av föräldrarna lagt sig i och lyft ansvaret från Annes axlar? Vilka beslut hade kunnat tas annorlunda? Det är härligt när en bok väcker frågor och dröjer sig kvar så här!
Jag trodde att jag skulle få läsa en skräckfylld spökhistoria när jag öppnade boken men fann i stället en djupare berättelse – en mörk relationsroman om syskonkärlek som förintar istället för att lyfta och en nedåtgående spiral som tillslut inte går att stoppa. Jag längtar redan efter uppföljaren.
Havsmannen är en mörk, dyster barndomsskidring som utspelar sig i 80-talets Falkenberg. Nella och hennes bror Robert har allt annat än en trygg uppväxt, både i hemmet och i skolan är de otrygga och ständigt rädda för nästa drag.
Språket är som motpol till berättelsen lätt och flytande så att läsningen liksom svävar fram och lägger en skyddande duk över det onda innehållet. Trots detta får jag ibland kämpa för att orka läsa vidare eftersom det bara leder längre in i misären. Som Nella då och då påpekar måste det bli värre innan det blir bättre och jag längtar förgäves efter en ljusglimt som aldrig kommer. Det finaste i berättelsen och något av en ljuspunkt är den starka kärleken mellan storasystern och lillebrodern, där Nella gör allt för att skydda sin bror. Carl-Johan Vallgren har berättat om att det var i syskonkärleken mellan hans barn som han hämtade inspiration till boken. Vid kvällsbadet fick lillebrodern tvål i ögonen och mamman skyndande sig att spruta vatten i ansiktet på sonen vilket dottern tog som en provokation och kastade sig över sin mamma för att skydda sin bror. Utifrån den känslan skapades en fantastisk bok.
Jag gillar roliga böcker, sådana som är ironiska, smarta, svarta och skruvade böcker och blir helt galen av lycka när jag lyckas hitta dem men de är sällsynta.
(Om man däremot tycket att nervösa karriärskvinnor i 30-årsåldern som nojar över att de måste bli gifta innan alla deras fulare vänner är gifta och som köper skor på kredit och bleker slingor för sina sista pengar och som tillslut blir älskade fastän de väger 4 kg för mycket – om man tycker att det är roligt (och inte kvinnoförnedrande) så finns det ett miljard böcker att välja på- Grattis!)
Så nu när jag fått ur mig detta som jag irriterar mig på så ofta ska jag återkomma till de bra böckerna för jag har just läst ett strålande exempel nämligen Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Den alldeles vanliga Tom umgås bara med superhjältar. Detta sedan han räddade Amfibien ur en pool och de blev bästa vänner. Alla superhjältarna har olika förmågor, snarlika vanliga personers karaktärsdrag men dragna ett steg längre. Här finner vi bland annat Humörsvängaren som snabbt kan nå känslomässiga toppar och dalar vilket attraherar kvinnor oerhört och Madame Görrenteftersom som alltid plockar undan efter sig och som inte lämnar något osagt. Toms favorit är Perfektionisten som kan göra allt perfekt och som blir Toms fästmö. Tyvärr har hon ett svartsjukt ex, Hypno, som på Toms och perfektionistens bröllop hypnotiserar henne så att hon inte kan se Tom. När Tom har varit osynlig för Perfektionisten i ett halvår tror hon att han lämnat henne för gott och hon sätter sig på ett flyg till Vancover för att starta ett nytt liv. Tom har bara flygresan på sig att övertyga sin älskade att han finns vid hennes sida och att han aldrig lämnat henne. En rörande kärlekshistoria i en skruvad omvärld som fick mig på fall. Jag rekommenderar den till alla som vill ha en både rolig och ömsint historia att läsa i påsk.
Efter att ha läst om överklassemestrar i Spanien senast så var det här en hård käftsmäll som snabbt tog mig tillbaka till verkligheten. Ingenbarnsland är en skarp uppväxtskildring som utspelar sig i betongförorten Gårdsten under 80-talet. Miira har finska föräldrar som tillsammans med andra finska föräldrar slåss för deras barns rätt till att gå i finsk klass och få hemspråksundervisning. Miira själv hatar att vara finsk och vill inte alls gå i någon ökänd finnklass där lärarna ser ner på barnen och där attityden är ens enda tillgång.
Miira önskar att lärarna ska se henne och ge henne en chans att få visa vad hon går för men det blir svårt. Lärarna, liksom de andra vuxna i Miiras omgivning är frånvarande och ger inget intryck av att försöka eller vilja förstå barnen. Miira är ett väldigt ensamt barn som bygger upp en stenhård yta för att stänga ute allt det som kan väcka känslor och göra henne sårbar. Det är också den här tuffa attityden som gång på gång försätter Miira i knipa då hon genast tar till finska svordomar, förolämpningar och våld så snart hennes stolthet hotas det minsta.
Miiras uppväxt är kantad av hårdhet och en råhet som snirklar sig in och påverkar mig som läsare och som får mig att längta efter att Miira ska få in lite mjukhet och kärlek i sitt liv men det här är inte en sådan bok. Det finns dock en karg ömhet barnen emellan som tar sig uttryck i ett inristad ord, en nerklottrad kudde, en delad fimp och gemensamma hemmafyllor.
Det är en läsning helt rätt i tiden då chartrade bussar kan ta oss ut i Göteborgs kringområden för att få reflektera över stadens stora skillnader, en mildare variant av Stockholm "klasshatsresor". Det var inte så längesen jag själv hamnade på fel buss och fick en runda i Gårdsten där jag förundrades över hur långt hemifrån och uttittad jag kände mig. Ungefär samma känsla som den dagen jag testade att bära sjal på städdagen i mitt gamla radhuskvarter. Jag har ett val att kunna välja, det har inte barnen i Miiras situation.
Dubbelbokat handlar om Chloe och Philips vars förhållande knakar. Bankfilialen som Philip är chef över har köps upp och han har i flera månader svävat i ovisshet om han kommer att få vara kvar eller bli av med jobbet. Det tär så klart på förhållandet och Chloe känner att de inte når fram till varandra. De är i desperat behov av semester och när Chloes vän Gerald lånar ut sitt semesterhus i Andalusien kan det inte komma lägligare. Tillsammans med de två sönerna ger de sig i väg för att hitta tillbaka till varann igen.
Men det blir inte som de tänkt för på plats i huset finns redan ett glamoröst par Amanda och Hugh, deras två döttrar och en nanny. Tydligen har Gerlad lovat bort huset till två familjer under samma vecka. Chloe och Hugh hade ett instensivt förhållande för 15 år sedan som slutade med att Chloe blev fruktansvärt sviken så när hon nu får syn på Hugh igen dyker gömda känslor upp och skapar dramatik i semesterhuset.
Trevlig och lättläst semesterläsning skriven av Sophie Kinsella som är en av de bättre inom Chick-lit. Det passade dessutom perfekt att läsa den just nu eftersom vi just planerar en resa till Södra Andalusien och detta gav absolut reslust. Men jag tror vi väljer hotell...
Den här boken bör alla läsa, särskilt; Politiker för att lära sig prioritera, anhöriga till de som jobbar inom äldrevården för att förstå, tjänstemän för att se den vanliga arbetaren och de som jobbar inom vården själva för att få känna igen sig och för att känna sig sedda. Det är en mycket viktig bok som kommer i precis rätt tid då debatten om äldrevård och privatisering är som mest omtalat. Boken blir oavsett syfte ett inlägg i den aktuella debatten och därav lite mer spännande att läsa.
Jag har svårt att slappna av när jag läser eftersom den knivskarpa realismen i boken känns som käftsmällar och jag skäms för att jag äcklas. När jag själv var den där nya timvikarien på äldreboendet gick det fort att tappa sina spärrar, kiss, bajs och göra rent de gamlas fötter blev bara en del av jobbet. Det är 10 år sedan och mitt dagliga arbete innehåller helt andra uppgifter nu för tiden men boken får mig att minnas alla lukter och känslorna som kommer med dem. Även om jag glömt konsten att byta blöja och koka gröt samtidigt så minns jag vilket otroligt jobb man var tvungen att utföra varje dag och vilka hjältar de är som står ut med det år in och år ut. Jag tycker att Sara Beischer fångar detta så bra där man via Moas nya ögon får inblick i arbetet på ett äldreboende.
Moa är 19 år när hon kommer till Stockholm med drömmar om teatern, jobbet på äldreboendet är bara ett sätt att försörja sig på tills drömmarna slår in. Jag ska egentligen inte jobba här är en utmärkt titel på boken eftersom den fångar just den där känslan. Inom vården kan alla få jobb och Moa blir anställd på direkten. Veckorna blir månader och snart är det hon som får visa de nya timvikarierna runt på jobbet. Moa får ett skåp med sitt namn på och blir erbjuden en fast anställning. Snart har hon blivit en i gänget, en av dem hon fascinerades av och kanske till och med tyckte synd om i början, de som harvar på inom vården år efter år med dåliga villkor och dåligt betalt.
Jag gillar att boken beskriver de dåliga villkoren på jobbet utan offermentalitet och på ett lika naturligt sätt som de fina sidorna beskrivs. Annars finns risk att boken hade blivit gnällig och tappat gnistan. Det är ett mycket bra och realistiskt tidsdokument av äldrevården i dagens Sverige och alla som inte har någon erfarenhet av den kan skaffa sig det här.
Avig Maria bygger på texter från Mia Skäringers blogg och avslutas med krönikor. Det är en plågsam läsning där man skriker inombords att hon ska "ta det lungt och varva ner!" För man fattar ganska snart vart det är på väg - mot väggen i hög fart. Det mystiska är att det verkar som om Mia fattar det också men inte har kraft att stanna. Jag antar att det är så det är. Det är naket och självutlämnande om en kvinna i karriären som vill tillfredställa alla och säga i från i bland, full av fart och helt stilla, upp och ner. Jag blir sjösjuk.
Jag tycker verkligen om Mia Skäringer som den kända person hon är, jag känner ju inte henne personligen, men i de här texterna känns det som om man ändå kommer riktigt nära den sårbara Mia, personen bakom kameraljuset. Hon som är så rolig, snygg, stark och en feministisk förebild är också en människa. Det är sorgligt att se att även de personer man har som förebilder pågrund av deras styrka kan må så dåligt och falla så hårt. Det gör inte Mia Skäringer sämre i mina ögon, tvärtom sitter hon högre på min piedestal nu eftersom hon visar upp allt det fula precis som det är. Hon är påväg tillbaka, hon har egentligen aldrig varit borta. I vilket fall som helst så är hon så välkommen - jag hoppas bara på en mer rofylld Mia i framtiden.
Händelser vid Green Oaks galleria är en ganska svårplacerad bok, en blandning mellan deckare, spökhistoria, relationsroman också lite kärlek på det. Jag var precis på humör för en sådan här trevlig roman med alla möjliga ingridienser så mig passade det perfekt. Det är roligt och bra skrivet på ett lättsamt sätt, så att man fastnar och inte vill sluta läsa. Boken är indelad i 4 delar där det första utspelar sig 1983 och vi får följa den 10-åriga Kate Meaney som ägnar större delen av sitt liv åt att vara detektiv. Tillsammans med sin tygapa, Mickey, och sitt anteckningsblock spanar hon på misstänka. Framför allt håller hon till i den nyöppnande gallerian Green Oaks där det är lätt att göra sig osynlig i mängden. Det är också här som Kate försvinner spårlöst en eftermiddag då hon och Mickey som vanligt spanar på kunder i gallerian.
20 år senare följer vi den ensamma och uttråkade nattvakten på gallerian som i tv-montern skymtar en flicka som håller vakt utanför banken, en flicka med anteckningsbok och tygapa i väskan. Vi får även läsa om Lisa som håller på att jobba ihjäl sig i en av gallerians butiker och vars bror blev anklagad för att ha rövat bort Kate. Det är de intressanta personbeskrivningarna som gör boken så trovärdig. Jag gillar avsnitten ut Kates perspektiv bäst eftersom hon är en sådan speciell och smart flicka och de är skrivna med sådan ömhet.
Någon annanstans i Sverige är en bok med några år på nacken som är aktuell på bio just nu och som därför har kommit ut i pocket med nytt filminspirerat omslag. Boken handlar om grannarna i en svensk by på landet, man får följa hur de ser på varandra och vad som händer i den lilla byn. Där finns fyllot, han som har en ung snygg fru, han som har vunnit på lotto, hon som jobbat i affären hela livet, han som återvänt och många fler som visar upp en blandad kompott av bybor.
Det märks att något är på väg att hända, något bubblar under ytan som får det lugna livet i byn att ändra riktning. Jag gillade melankolin och de skruvade karaktärerna i boken som så bra speglar livet i en by på landet. Det hade kunnat utspela sig varsomhelst, själv tror jag att det är livet i Torup som gestaltas…
Jag hoppas på att filmen är lika bra som boken men har inte några förhoppningar sedan jag sett skådespelarlistan. Det verkar som om en handfull skådisar i Sverige alltid väljs först. Är det någon som ska gråta blir det Helena Bergström, ska någon vara machosnygg och våldsam blir det Persbrandt. (Om det inte ska attrahera kvinnor 50 + för då blir det tydligen Rolf Lassgård... ).
Inte konstigt att jag har så svårt för svensk storfilm.
Efter att ha vält ett skrivbord över producenten har Clara gjort sig omöjlig som manusförfattare åt tv och behöver hitta ett nytt jobb. Med hjälp av sin bror och hans datakunskaper får hon till en hemsida där hon säljer sina tjänster som spökskrivare åt kändisar och andra som vill få sin biografi nerskriven.
Det blir inte riktigt som hon tänkt då hennes första kund, fabriksdirektören Bertrand, med ett ordinärt och till synes ganska tråkigt liv ber Clara att hitta på en spännande levnadsberättelse åt honom. Till sin hjälp får hon födelseattest och vigselbevis, i mappen finns även ett brev från den hemliga V. Utifrån denna knapra information skapar Clara en passionerad och framgångsrik man med en fascinerande historia. Den riktiga Bertrand framstår som allt mer egendomlig på deras träffar och när han en dag försvinner blir det än mer mystiskt och Clara ger sig ut i Paris för att söka efter honom.
Jag tycker om den här fina, lågmälda berättelsen i den mysiga franska miljön som jag lär känna mer och mer genom Sekwas böcker. Egentligen är det bara en lättläst, trevlig historia men när det är så här välskrivet så ger boken mer än vad man tror. Jag dröjer mig kvar efter att jag slutat läsa och funderar på vad den vill säga till mig och jag känner att historien egentligen tillhör Clara och att det är henne som jag har fäst mig vid, den ensamstående modern som köper en dyr espressomaskin utan att gilla kaffe. Frågan är vems liv hon skriver ner; Bertrands drömmar eller är hennes egen längtan efter passion.
En ovärdig dotter är en personlig och sorgsen bok om funderingarna om att bli mamma när man själv är dotter. I Louise fall krockar de två rollerna men börjar efterhand flätas samman med varandra där dottersrollen tydligt dominerar och färgar Louise känslor inför att bli mor. I Louise barndom var fadern hennes klippa medan modern var en hägring, ouppnåelig både psykiskt och fysiskt. Modern är en vacker och känd modell som faller sönder på in- och utsidan när hon får cancer. Sjukdomen för med sig att Louise och hennes mor kommer närmare varandra men när det står klart att hon inte kommer att överleva börjar Louise dra sig tillbaka igen. När hon blir gravid håller hon det för sig själv och brottas med sina motstridiga känslor. Det intensiva språket fångar mig direkt och det är lätt att känna med Louise i den här sorgliga historien som visar så tydligt hur lätt allting kan bli försent.
12-åriga Vind anses ställa till problem och hamnar på sin styvmors uppmaning på "Möjligheternas skola" där det råder sträng disciplin. Det första Vind blir av med är sin älskade skateboard men skolan nöjer sig inte med det utan gör allt för att ta ifrån honom allt som han har kärt. När även hans egen vilja är på väg att brytas ner får han hjälp av barn som tidigare rymt från skolan och som nu lever som laglösa i en fabrikslokal.
Det börjar som en vanlig historia om en kille som haft det lite kämpigt men utvecklar sig till en obehaglig skräckis med science fictiondrag.
Jag tycker att det är som mest obehagligt när det otäcka är psykiskt och det är det verkligen här. Det fysiska får i stället verka som en ventil i allt det onda både när Vind utsätts för förlösande våld-då ser man ju vilka som är onda. Men för Vind själv är det också i det fysiska han är som mest verklig, när han åker bräda, när de springer, målar graffiti, klättrar – då känns det befriande för ett tag och som läsare märker jag att det är även här jag hämtar luft och ork att fortsätta läsa allt det obehagliga. En bok som tar emot att läsa men som suger tag och lämnar kallsvettiga tumavtryck på boksidorna.
En mysig och julig novellsamling av författaren bakom tv-serien Matador. Passar för dig som vill krypa upp i soffan och läsa om hur det kan bli när julen inte blev som man tänkt men förhoppningsvis bra ändå. Det är roligt, danskt, gemytligt och ger en härlig julstämning!
En hondjävuls liv och lustar är en nyutkommen klassiker från 1983. När den kom ut rörde den om i grytan, feminister höjde den till skyarna, andra var arga och därmed fick Fay Weldon fick sitt stora genombrott.
När den nu kommer ut igen väcker den inte lika stor uppståndelse men en hel del blogginlägg har det blivit ändå, där det som upplevts som mest negativt är att huvudpersonen är elak och ve och fasa: hon lämnar sina barn. Nej, att överge sina barn är inte speciellt snällt, det kan jag hålla med om men boken går inte ut på att Ruth ska vara snäll- hon förvandlas ju till en hondjävul och de är inte snälla beskedliga mödrar. Dessutom lämnar hon faktiskt barnen hos sin far som dess före lämnat hemmet och flyttat till en ny kvinna för gott utan löften om att träffa barnen, det sägs det däremot inget om. Konstigt - tanken att mammorna så mycket mer värda än papporna skrämmer mig och är inte ett feministisk perspektiv enligt mig som förespråkar jämställdhet.
Tänk om alla böcker man läste bestod av snälla, fina husmödrar mer hög moral och ansvarstagande. Jag hade troligtvis inte läst speciellt mycket i så fall. En Hondjävuls liv och lustar är en hämndroman, inte en husmorsguide och vuxna läsare borde kunna skilja på detta. Tänk så många böcker och filmer det finns om manlig hämnd och ingenstans kan jag hitta en invändning emot att de överger familjen för att utkämpa personliga vendettor och återkomma som hjältar. Jag är glad att det finns filmer som Kill Bill och böcker som En Hondjävuls liv och lustar. Det är något härligt med obekväma, farliga och egoistiska kvinnor som struntar i blöjor och går ut och mördar någon i stället. Därmed betyder det inte att jag tycker att det är så man ska leva sina liv men sen när måste man leva och tycka som de man läser om? I så fall ångrar jag bittert att jag läst Kulla-Gulla.
Nu kanske det är dags att jag berättar lite om själva handlingen så att ni förstår vad jag menar. Huvudpersonen Ruth är stor, ful och klumpig och älskas inte direkt av någon. Hennes mamma gjorde sig av med henne så fort det gick, hennes barn ser henne som en serviceanrättning och hennes man bedrar henne öppet med den ljuva författarinnan Mary Fisher. Efter en katastrofal middag med svärföräldrarna förvandlas Ruth till en Hondjävul. Nu är det dags att ta hämnd, eftersom en hondjävul tar inte skit från någon. Ruths kallsinniga planer genomförs en efter en då hon bränner ner huset, lämnar barnen hos fadern i fyrtornet där han flyttat in hos Mary Fischer och beger sig sedan ut i världen där hon på avstånd lyckas förstöra livet för både sin man och Mary Fisher.
Ruth ändras inte bara mentalt utan genomgår stora invecklade operationer för att se ut som Mary Fisher vilket hon tillsist lyckas med. Skönhetsoperationerna har det också invänts emot eftersom det inte anses feministiskt, själv kan jag känna att det passar in i Ruths hämndagenda. Hade denna bok getts ut och marknadsförts som feministisk pamflett idag hade man kanske höjt lite på de välansande ögonbrynen men jag hävdar boken ska läsas som en underhållningsroman om hämnd och då är det en riktigt bra och rolig bok.
När jag började närma mig slutet av boken fick jag en hemsk tanke: Kanske är det så att det inte alls händer utan bara är en dagdröm av Ruth som ännu står där vid spisen, grotesk till utseendet men from i hjärtat och boken kommer att sluta med att hon vänder sig om och serverar sin odrägliga man middag med ett leende på läpparna. Som tur var hände det inte men alla arga läsare som vill läsa boken som en husmorsguide kan väl låtsas att det slutar så.
