Rör mig inte!

Rör mig inte! är en nervpirrande ungdomsbok av högsta klass och som ligger helt rätt i tiden. Den är en av alla de dystra dystopier som kommit på senare tid där Hungerspelen verkligen gett draghjälp åt genren. Boken handlar om 17-åriga Juliette som sitter inspärrad och isolerad i en fängelsecell vilket gjort att hon börjat ge upp hoppet om sin egen framtid. Juliette har alltid varit en ensamvarg både i skolan och i hemmet har hon fått klara sig själv. Hon har nämligen en förmåga att skada andra människor bara genom att vidröra dem, vilket gör att till och med hennes föräldrar är rädda för henne. Det var också denna förmågan som ledde fram till att hon sitter i cellen eftersom hon av misstag råkat döda en tvåårig pojke när hon försökte trösta honom. En dag slängs en kille in i hennes cell och de uppstår en stapplande vänskap emellan dem. Men killen är inte den han utger sig för att vara utan är bara en del i Återetablissemangets försök att kidnappa Juliette och göra henne till deras mänskliga vapen i deras kamp mot rebellerna.

Boken är skriven på ett för mig helt nytt sätt där Juliettes tankar står överstryket och sedan det hon säger som vanlig text. Det tar ett bara sidor att vänja sig men sedan blir språket som poesi och oerhört kraftfullt.

"Vad skriver du?' Cellkamraten pratar igen.
De här orden är spyor.
Den här darriga pennan är min matstrupe.
Det här pappret är min toalettstol.
'Varför svarar du inte?' Han är för nära för nära för nära.
Ingen är någonsin nära nog.
Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv."

Rör mig inte!  är 24-åriga Tahereh Mafis första bok men jag hoppas att hon kommer att skriva många fler för det här vad det bästa som jag läst på länge! Perfekt om man gillar dystra framtidsskildringar som liknar atmosfären i Hungerspelen och där omöjlig kärlek är den enda ljusglimten!

Kolla även in den snygga bokvideon!

Mary och mormor

Mary och mormor är en fin berättelse om en liten flickas kontakt med sin livliga mormor. De är lika otåliga båda två och leker, gungar och har det väldigt kul tillsammans ända till den dag mormor ramlar och hamnar i koma. Hur kan en mormor som klättrar i träd ramla, undrar Mary. När mormor vaknar upp är ingenting som vanligt, mormor är trött och glömt hur man gör de mest vardagliga tingen och vill bara se på tv. Tråkigt tycker Mary som saknar sin lekkamrat och börjar rita teckningar till sjukhussalen trots att det gör personalen upprörd. Mary är den enda som förstår vad mormor vill trots att hon inte kan prata ordentligt längre, så Mary hittar en uppgift att ta hand om sin mormor. En dag hittas morfar död i en fåtölj och Mary och mormor säger farväl till honom i ett kallt rum. Det här är en fin historia om ålderdom och död, men det är bilderna som gör den magnifik. Bilderna är som konstverk som jag får lust att klippa ut och rama in och sväva bort i. Bilderna och texten tillsammans lyckas skapa poesi av ett ämne som det är svårt att göra bra böcker om.

Tänk om det där är jag

Tänk om det där är jag handlar om Agnes som flyttar till Umeå från Stockholm med sin familj. Där försöker hon smälta in och vara helt normal för att få nya vänner. Men hur är man egentligen helt normal? Hur är man så cool och rolig så att de andra vill vara ens kompis? Det som är svårt i vanliga fall blir ännu svårare för Agnes som var ensam och utstött i Stockholm och nu så gott som förväntar sig att bli det igen. Hela tiden på spänn för att bli avslöjad som tråkig och onormal.

 

I Johanna Lindbäcks tredje bok dyker figurer från de tidigare böckerna upp som biroller vilket ger en känsla av att vara del av en serie än om böckerna passar lika bra att läsa fristående. Återigen har Johanna fångat känslorna så mitt i prick att jag helt lever mig in och känner med i texten. Att vara rädd för att passa in och för att bli avslöjad är känslor som inte bara är förknippade med ungdomstiden utan finns kvar även upp i vuxenlivet.

Sjutton år och skitsnygg

Det har gått ett tag sedan jag läste ut den här boken men jag har haft svårt att bestämma mig för vad jag vill skriva om den. Efter Emma Granholms tidigare böcker så var förväntningarna skyhöga men jag kan inte förmå mig att gilla den här lika mycket.

Efter att ha varit på semester i två veckor återkommer Felix till ett gäng som förändrats under hans frånvaro. Han är van vid att bli behandlad som kungen i gänget, helt rättrådigt eftersom han är skitsnygg, men nu möter han inte alls samma vördnad längre. Medan han var borta har gänget börjat hänga vid stranden i väntan på att den mystiska Zäta ska dyka upp, allt de pratar om är Zäta hit och Zäta dit vilket väcker Felixs svartsjuka. Till och med hans flickvän Alexa verkar föredra Zätas sällskap framför Felixs.

Personerna i boken är schabloner av populära tonåringar och problematiseras inte något nämvärt utan både personer och handling hålls förvånansvärt ytliga - vilket måste vara medvetet. Temat i boken är att det viktigaste är att vara populär oavsett vad som offras på vägen, det finns ingen sensmoral som får alla att bli bättre människor på slutet vilket är både befriande men samtidigt får boken att verka mer ytlig än de tidigare. Jag känner mig osäker på vem som ska fastna för den. Snyggingarna kan känna igen sig men för alla andra sjuttonåringar rekommenderar jag en av författarens tidigare helt lysande böcker: Ett nytt liv på köpet

Jag skulle aldrig ljuga för dig

"Det är synd om människorna" skrev en gång en överreklamerad man som mantra i sin pjäs Ett Drömspel. Just detta citat mumlar jag för mig själv efter att ha läst ut Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig, för det är synd om människorna i hennes bok.

På ytan lever Cecilia och Josef ett perfekt och lyckligt liv med tre barn och villa på Stora Essingen. På dagarna arbetar de båda som parterapeuter och utåt verkar paret som gjorda för varandra. Men den 38-åriga Cecilia funderar över vem hon egentligen är i all denna lycka och en desperation av att hitta tillbaka till sig själv tar sig allt mer destruktiva uttryck.

Det är synd om Cecilia men allra mest synd är de för dem som lever ihop med Cecilia nämligen hennes man och deras tre barn. Mannen är det egentligen inte speciellt synd om, han är vuxen och borde kunnat reagera innan men barnen har helt oskyldigt råkat hamna i en helt dysfunktionell familj med en mamma som bara tänker på sig själv och med en fadersfigur som mest påminner om Farbror Barbro. Jag vet att jag borde sympatisera med Cecilia och skriva något feministiskt om sönderarbetande mammor som drivs rakt in i utbrändhet och galenskap på grund av vårt samhällsklimat. Jag är ledsen men jag hittar inte sympatin med mamman i boken när jag läser utan blir bara mer irriterad på henne efterhand och mer förtvivlad över barnens situation.  Även om Cecilia inte väcker varma känslor hos mig så tycker jag mycket om boken och kanske också på grund av att jag förväntat mig en "tyck synd om mammorna" - bok så blev jag positivt överraskad av att den väckte andra tankar och känslor i mig.

När jag tar fram och bläddrar i Ett Drömspel finner jag att förordet hade kunnat vara ett ledmotiv för den här boken, eller vad säger ni?

"Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag."

Min typ brorsa

Dags att tipsa om ännu en Johanna Lindbäck bok, den andra i ordningen som heter Min typ brorsa.

Den här berättelsen tar sin utgångspunkt i något förbjudet: Vad händer om man blir kär i sitt styvsyskon?

Nina har växt upp tillsammans med sin mamma i Umeå och är en av de populära tjejerna i skolan. Daniel har växt upp med sin idrottande, coola storebror Wille och deras pappa i Luleå där Daniel levt ett stillsamt tonårsliv och mest hängt med sina schackspelande vänner. När Daniels pappa och Ninas mamma blir ett par går det undan och snart går flyttlasset ner till Umeå där de alla bor under samma tal och blir en stor lycklig familj. Redan från start förundras Daniel över sin söta nya syster och det dröjer inte länge förrän även Nina börjar titta på Daniel på ett helt nytt sätt, ett sätt som inte passar sig om man syskon. Men hur gör man för att dölja sin känslor när man bor ihop och går i samma klass? Båda två förnekar för sig själva vad de känner och deras humör åker berg-och dalbana. Det är frustrerande läsning för man vill så gärna att de ska få varandra men både läsaren och de själva vet att det aldrig kan bli de två.

Ponduspriset

Lina Neiderstam blev årets vinnare av Stora Ponduspriset för hennes serie om den vilda feminsten Zelda som jag skrivit om här.

Priset som är nordens största seriepris delades ut på helgens seriemässa och gav Lina 50 000kr. Väldigt välförtjänt! HURRA HURRA!!

Juryns motivering:Lina Neidestam har i Zelda skapat en humoristisk strippserie om en kaxig och gapig feminist med stora drömmar och dålig förmåga att genomföra dem. En serie som glatt och övertygat juryn med sina träffsäkra poänger, aktuella teman och befriande självironi. Zelda går långt utanför gränserna för vad som förväntas av en traditionell strippserie men i detta ligger också seriens styrka. Zelda är en injektion av något nytt, frisk och relevant för dagens tidningsläsare.