Delirium är första delen i en dystopisk triologi som utspelar sig i en framtid där kärlek anses vara en sjukdom och roten till allt ont. För att bota männskosläktet från den hemska sjukdomen blir alla 18-åringar opererade och ifråntagna möjligheten att känna passion, kärlek och andra känslostormar - i stället blir de beskedliga samhällssmedborgare. När Lena Halloways 18-års dag närmar sig upptäcker hon att det finns människor som inte vill bli botade utan som vill kunna känna och leva fullt ut, något som skrämmer henne oerhört eftersom hennes mamma dog av kärlek när Lena var liten. I stället längtar Lena efter tryggheten som kommer efter att ha blivit botad. Att kunna känna lockar inte alls förrän hon möter den oemotståndliga och obotande rebellen Alex. Han har växt upp utanför stängslet som omger staden, bland människor som flytt regeringens terror och visar Lena att det finns alternativ till att bli en opererad känslokall vuxen.
Boken påminner mycket om känslan i Hungerspelen och den har samma driv i berättandes även om den inte riktigt når upp till samma andlösa spänning. Jag ser verkligen fram emot nästa del , "Pandemonium" som kommer på svenska under 2013.
Boktrailer för Delirium:
:
Delirium har även filmats och när den kommer ut nästa år kommer boken troligtvis få bli den succé som den förtjänar. Här är trailern för filmen:
Det här är en väldigt fin bok i sin enkelhet skriven av Fredrik Backman som oftast annars skriver krönikor vilket jag tycker märks i det raka språket.
Boken handlar om 59-åriga Ove som tycker att rätt ska vara rätt vilket ofta sätter honom på kant med omgivningen. Efter fruns bortgång och blir ingenting som förut, borta är all färg i hans tillvaro och när han dessutom blir av med jobbet bestämmer han sig för att det får vara nog. Att ta livet av sig blir dock svårare än vad Ove trott, trots att han försöker både hänga sig, gasa ihjäl sig, kasta sig framför tåg och skjuta sig så avbryts handlingen alltid av någon som behöver honom. Det är allt från nyinflyttade grannar med tummen mitt i handen till övergivna katter och slipsar. En man som heter Ove är den mest romantiska bok jag läst på länge, sorglig och rolig samtidigt och sällan har jag tänkt så mycket på någon efteråt så som Ove hänger kvar hos mig. Numera är jag snäll mot alla rättskaffens män.
På bokmässan fick jag ett exemplar signerat som min pappa ska få i present av mina mamma.; ”Till en av alla Sveriges Ovar” står det i den. Jag hoppas att han förstår att det är en komplimang.
Ett smakprov på godbitar från höstens bilderboksskörd
Veke och den röda baddräkten är en smårolig och gullig historia om Veke, en vildsvinsunge som gärna smiter iväg från flocken och ner till sjön. Där hittar han en röd baddräkt som han blir mycket förtjust i.
Tyvärr blir inte flocken lika exalterad utan kräver att Veke genast tar av människodräkten om han ska vara med i flocken. Då väljer Veke baddräkten framför familjen och vandrar iväg på egna äventyr där han lär känna skogens alla djur. Men riktigt hemma blir han inte förrän han hittar en lite flicka som också gillar att bada.
Yakup Tokstollen är en annorlunda bilderbok av Ulf Stark som handlar om den klantiga Yakup som inte gör annan än att spilla, ramla, välta och klanta sig. I hela byn är han känd som tokstollen, något som han accepterar eftersom han hört att någon måste vara det också. Tyvärr gör hans klantighet att han inte får hänga med i skolkompisarnas vilda lekar efter skolan, han blir därför extra glad när han räddar den tystlåtna flickan Ayla och hennes väska från ett träd och sedan får följa med hem till hennes mormor. Där leker de grimaser och testar mormorderns glasögon vilket gör att en hel värld öppnar sig för Yakup. Nu gäller det bara att han lyckas samla ihop pengar till ett par egna glasögon.
Bodils kalas handlar om Bodil som fyller år och då tycker hennes mamma att man ska ha kalas. Det tycker väl egentligen Bodil också men när ballongerna är uppblåsta och bordet dukat börjar Bodil bli osäker, för tänk om ingen kommer eller om det blir tråkigt?
Hon gömmer sig i garderoben istället. Efter ett tag blir hon lite nyfiken, gluttar på dörren och ser att alla leker och har roligt, kanske är kalas bra ändå!
Kjelle är kattvakt är den tredje boken om den lilla hunden Kjelle. I den här ska hans matte åka bort och Kjelle lämnas därför hos morfar vilket Kjelle inte alls tycker om. Där ser allt lite annorlunda ut och där finns den listiga katten Sessan som tycker sig äga både huset och morfar.
När morfadern ska ut och dela ut post får både Sessan och Kjelle hänga med och när Morfar ber Kjelle att vakta Sessan så att hon inte rymmer tar Kjelle det på stort allvar men det visar sig lättare sagt än gjort. Så fort morfar vänder ryggen till försvinner Sessan; under bilar, upp på tak, in i butiker och upp på en byggkran, med hjärtat i halsgropen försöker Kjelle hålla koll på den väghalsiga katten.
Släkten har samlats i Henriettas hus långt ut på landet, Henrietta själv ligger gammal och sjuk en våning upp medan kusinerna leker kurragömma i det stora husets alla vinklar och vrår. Det är under en kurragömmalek som 11-åriga Thomasines kusin hittar ett rum fullt av speglar som kan ta dem till en annan värld. Thomasine känner en extra dragningskraft till flickan på andra sidan och beger sig ofta över till henne. Men vem är flickan som skiftar i ålder och utseende och varför kan hon så mycket om Thomasine och hennes familj?
Ett hus utan speglar är en finstämd historia i en magisk miljö som är mycket läsvärd. Ett äventyr som handlar om mycket mer än övernaturliga världar, den tar också upp familjeproblem och den svåra konsten att hitta sig själv. Nu så här efteråt funderar jag kring om bokens titel inte bara syftar till att husets alla speglar stod i ett bortglömt rum utan också personernas oförmåga att kunna se sin egen roll i vad som hänt med dem.
Som om jag frågat handlar om John som just ska börja nian när hans vardag slås i spillror. Johns föräldrar har under en lång tid betett sig stelt och kallt emot varandra något som John upplevt som oerhört påfrestande och han hoppas hela tiden på att få se tecken på att allt ska blir som förr. Istället flyttar hans föräldrar isär på prov vilket gör John än mer förtvivlad. De senaste månaderna har John dessutom känt sig övergiven och ensam efter att hans bästa kompis Lukas och hans barndomsvän Saga blivit ett par och John känner att han kan dela sina problem med någon utav dem längre. John sluter sig allt mer och avvisar de som försöker komma nära även om han samtidigt längtar efter närhet, särskilt från sin pappa.
John är en väldigt självömkande kille och efter ett par vändningar hit och dit i boken blir jag trött på hans inre gnäll och önskar att han skulle kasta ur sig sin olycka för att kunna bli tröstad. John är en kille med tur eftersom han har förstående föräldrar som gör sitt bästa att försöka nå fram till honom och han är omgiven av skolkompisar som vill honom väl och därför blir jag som läsare ledsen och irriterad när han inte tillåter dem att hjälpa honom. Jag tror att det är just de här känslorna som Johanna Lindbäck vill locka fram hos läsaren, själv har hon sagt att hon gillar att skriva om gnälliga karaktärer och det har hon lyckats med här. Johanna Lindbäck är otroligt duktig på att skriva vardagsnära och trovärdiga historier om livet som tonåring och jag tror att många kommer känna igen sig i boken.
Det är 80-tal när den här historien tar sin början, Rasmus föräldrar har aldrig låtsas om vad de andra pojkarna kallar deras son, hur utanför han är eller att det skulle ha varit något speciellt med honom. I den lilla värmländska byn är alla likadana och lika nöjda. När Rasmus som 19-åring lämnar Koppom för Stockholm står de oförstående inför hans flykt. I Stockholm försöker Rasmus hitta sig själv bland pissoarer, slemmiga gubbar och i den upplysta baren på ClubTimmy. Inte förrän han möter Paul börjar bitarna falla på plats. Paul är någon slags hönsmamma för de homosexuella i Stockholm, någon som kan guida Rasmus rätt i djungeln där alla söker kärlek, tillfällig eller sann. Det är också under julfirandet hos Paul som Rasmus för första gången träffar Benjamin med de vackra ögonen. Benjamin tillhör en sträng Jehovas Vittne-familj och har i hela sitt liv varit ett fromt och hårt arbetande vittne. Men den dagen han knackar på hos Paul förändras hans liv och han förstår att han aldrig mer kan gå tillbaka till att vara den han varit. Rasmus och Paul blir ett par, tills sjukdomen skiljer dem åt. Den sjukdomen som från början omskrevs som ett märkligt virus bland homosexuella i USA men som snart tog sig in och började spridas även i Sverige och som gavs namnet Aids.
Historierna om Rasmus och Benjamins uppväxter och liv fram tills de träffade varandra blandas med stycken från sjukhussalar där döende män skriker ut sin ångest och ingen räddning finns att få. Det är också från en av de här scenerna som titeln till boken kommer till, en ung sjuksköterska torkar av medmänsklighet bort en tår från en ensam och döende man men får en utskällning från en kollega som uppmanar; Torka aldrig tårar utan handskar.
I början av 80-talet hade homosexualitet just avkriminaliserats och fler och fler vågade ta steget att komma ut och leva som homosexuella, organisationer bildades och demonstrationer genomfördes för att föra fram de homosexuellas rättigheter. Det kunde ha blivit något bra men HIV-viruset kom som en virvelvind och slog undan fötterna på frigörelsen. Idag har vi ett samhälle där jag tror och hoppas att de flesta som vill också vågar leva som homosexuella men det har tagit många tårar att komma hit och vi är inte klara än.
Det är otroligt hur Jonas Gardell lyckas skriva en så uppslitande bok och samtidigt göra den så lätt i språket att jag fastnar direkt. Fast att jag inte vill. Fast att jag vill glömma att den beskriver en verklighet som borde få ta plats.
Tyvärr är den så gripande att jag inte kan sluta utan måste ta del av den. Jag tänker att jag vill sluta läsa och gömma boken under madrassen och glömma bort den men kan inte utan vänder blad efter blad längre in i den historia som gör så ont att läsa om. Jag slutar inte förrän jag läst sista sidan och då först andas jag och ångrar allt. Jag borde inte ha läst den här boken, den är för sann och därför för hemsk.
Trailer till den kommande dramaserien med samma namn:
Tillbaka efter semestern är det dags att ta tag i att skriva om alla bra semesterböcker som jag hunnit läsa när jag inte badat, rest eller vandrat i korridorer på otaliga museum. Först ut är den lilla novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av fransyskan Claire Castillon. Jag är omåttligt förtjust i hennes novellsamlingar där karaktärerna lever ut all sin mänsklighet utan att hålla tillbaka och denna samling utgör inget undantag. Novellerna handlar om kärleksrelationer som kantas av våld, svartsjuka, inbillningar och allmän mental kaos, allt beskrivet med den svarta humorn som är så typisk för Claire Castillon. På ett sätt som skrämmer mig känns denna galenskap som mycket nära och som om den skulle kunna drabba vem som helst av oss som älskar- när älskar man för mycket? När faller man över kanten? Klart är att det är försent för de flesta karaktärerna i Castillons noveller.
Här är dett exempel på en underbar inledning från novellen Min ögonsten:
"Gaffeln gled iväg, hon stack mig i tinningen men det var ögat hon siktade på. Några stygn, lite desinfektionsmedel, en kyss och så var det glömt. Sedan dess tittar jag helst ner. Man kan inte hindra kvinnor från att leva, man låter dem till och med tala och rentav röra sig ute.Man struntar i att min fru inte står ut med det längre. Hon skriver till statsmakten, klagar på kvinnor på ledande poster, hos borgmästaren rasar hon över problemet med den chockerande klädseln ute på gator och torg; varför inte införa uniform när allt kommer omkring? Hon vet att hon går för långt. Hon gör det i smyg men jag brukar hitta utkasten, som hon river sönder i små, smp bitar och kastar i papperskorgen..."
