Torka aldrig tårar utan handskar del 1. Kärleken

Det är 80-tal när den här historien tar sin början, Rasmus föräldrar har aldrig låtsas om vad de andra pojkarna kallar deras son, hur utanför han är eller att det skulle ha varit något speciellt med honom. I den lilla värmländska byn är alla likadana och lika nöjda. När Rasmus som 19-åring lämnar Koppom för Stockholm står de oförstående inför hans flykt. I Stockholm försöker Rasmus hitta sig själv bland pissoarer, slemmiga gubbar och i den upplysta baren på ClubTimmy. Inte förrän han möter Paul börjar bitarna falla på plats. Paul är någon slags hönsmamma för de homosexuella i Stockholm, någon som kan guida Rasmus rätt i djungeln där alla söker kärlek, tillfällig eller sann. Det är också under julfirandet hos Paul som Rasmus för första gången träffar Benjamin med de vackra ögonen. Benjamin tillhör en sträng Jehovas Vittne-familj och har i hela sitt liv varit ett fromt och hårt arbetande vittne. Men den dagen han knackar på hos Paul förändras hans liv och han förstår att han aldrig mer kan gå tillbaka till att vara den han varit. Rasmus och Paul blir ett par, tills sjukdomen skiljer dem åt. Den sjukdomen som från början omskrevs som ett märkligt virus bland homosexuella i USA men som snart tog sig in och började spridas även i Sverige och som gavs namnet Aids.

Historierna om Rasmus och Benjamins uppväxter och liv fram tills de träffade varandra blandas med stycken från sjukhussalar där döende män skriker ut sin ångest och ingen räddning finns att få. Det är också från en av de här scenerna som titeln till boken kommer till, en ung sjuksköterska torkar av medmänsklighet bort en tår från en ensam och döende man men får en utskällning från en kollega som uppmanar; Torka aldrig tårar utan handskar.

I början av 80-talet hade homosexualitet just avkriminaliserats och fler och fler vågade ta steget att komma ut och leva som homosexuella, organisationer bildades och demonstrationer genomfördes för att föra fram de homosexuellas rättigheter. Det  kunde ha blivit något bra men HIV-viruset kom som en virvelvind och slog undan fötterna på frigörelsen. Idag har vi ett samhälle där jag tror och hoppas att de flesta som vill också vågar leva som homosexuella men det har tagit många tårar att komma hit och vi är inte klara än.

Det är otroligt hur Jonas Gardell lyckas skriva en så uppslitande bok och samtidigt göra den så lätt i språket att jag fastnar direkt. Fast att jag inte vill. Fast att jag vill glömma att den beskriver en verklighet som borde få ta plats.

Tyvärr är den så gripande att jag inte kan sluta utan måste ta del av den. Jag tänker att jag vill sluta  läsa och gömma boken under madrassen och glömma bort den men kan inte utan vänder blad efter blad längre in i den historia som gör så ont att läsa om. Jag slutar inte förrän jag läst sista sidan och då först andas jag och ångrar allt. Jag borde inte ha läst den här boken, den är för sann och därför för hemsk.

Trailer till den kommande dramaserien med samma namn: