Leta i den här bloggen

torsdag 29 december 2011

En ovärdig dotter

En ovärdig dotter är en personlig och sorgsen bok om funderingarna om att bli mamma när man själv är dotter. I Louise fall krockar de två rollerna men börjar efterhand flätas samman med varandra där dottersrollen tydligt dominerar och färgar Louise känslor inför att bli mor. I Louise barndom var fadern hennes klippa medan modern var en hägring, ouppnåelig både psykiskt och fysiskt. Modern är en vacker och känd modell som faller sönder på in- och utsidan när hon får cancer. Sjukdomen för med sig att Louise och hennes mor kommer närmare varandra men när det står klart att hon inte kommer att överleva börjar Louise dra sig tillbaka igen. När hon blir gravid håller hon det för sig själv och brottas med sina motstridiga känslor. Det intensiva språket fångar mig direkt och det är lätt att känna med Louise i den här sorgliga historien som visar så tydligt hur lätt allting kan bli försent.

torsdag 22 december 2011

Vind

12-åriga Vind anses ställa till problem och hamnar på sin styvmors uppmaning på "Möjligheternas skola" där det råder sträng disciplin. Det första Vind blir av med är sin älskade skateboard men skolan nöjer sig inte med det utan gör allt för att ta ifrån honom allt som han har kärt. När även hans egen vilja är på väg att brytas ner får han hjälp av barn som tidigare rymt från skolan och som nu lever som laglösa i en fabrikslokal.

Det börjar som en vanlig historia om en kille som haft det lite kämpigt men utvecklar sig till en obehaglig skräckis med science fictiondrag.
 Jag tycker att det är som mest obehagligt när det otäcka är psykiskt och det är det verkligen här. Det fysiska får i stället verka som en ventil i allt det onda både när Vind utsätts för förlösande våld-då ser man ju vilka som är onda. Men för Vind själv är det också i det fysiska han är som mest verklig, när han åker bräda, när de springer, målar graffiti, klättrar – då känns det befriande för ett tag och som läsare märker jag att det är även här jag hämtar luft och ork att fortsätta läsa allt det obehagliga. En bok som tar emot att läsa men som suger tag och lämnar kallsvettiga tumavtryck på boksidorna.

onsdag 21 december 2011

Julen är alla hjärtans fest

En mysig och julig novellsamling av författaren bakom tv-serien Matador. Passar för dig som vill krypa upp i soffan och läsa om hur det kan bli när julen inte blev som man tänkt men förhoppningsvis bra ändå. Det är roligt, danskt, gemytligt och ger en härlig julstämning!


Gör snygga julpaket

En bra bok att ha tillhands om du vill ha inspiration vid julklappsinslagningen!  Det är utförligt beskrivet hur du ska klippa och slå in och sedan finns det en bild på hur det ser ut färdigt.

Det är lätt att följa och boken passar de bäst som inte brukar göra paketinslagningen tillo en svår konst men som vill prova på. Dock krvs det en hel del material för att få till det lika snyggt som i boken. Men inspireras kan man ju alltid!

Hur du kör konstiga bilar

En supergullig bok där varje upplslag handlar om en "konstig bil" och hur den fungerar. Om du undrar vilka bilar som är konstiga så är det exempelvis; glassbilar, kranbilar, polisbilar, lastbilar och gamla volvobilar. Jag skrattade förtjust då volvon från början av boken även dök upp i slutet och fick skjuts av bärgningsbilen eftersom den var skrotfärdig.  De fina bilderna på alla instrumentpaneler och knappar får det att klia i fingrarna på mig och jag blir sugen på en åktur.

tisdag 13 december 2011

En hondjävuls liv och lustar

En hondjävuls liv och lustar är en nyutkommen klassiker från 1983. När den kom ut rörde den om i grytan, feminister höjde den till skyarna, andra var arga och därmed fick Fay Weldon fick sitt stora genombrott.

När den nu kommer ut igen väcker den inte lika stor uppståndelse men en hel del blogginlägg har det blivit ändå, där det som upplevts som mest negativt är att huvudpersonen är elak och ve och fasa: hon lämnar sina barn. Nej, att överge sina barn är inte speciellt snällt, det kan jag hålla med om men boken går inte ut på att Ruth ska vara snäll- hon förvandlas ju till en hondjävul och de är inte snälla beskedliga mödrar. Dessutom lämnar hon faktiskt barnen hos sin far som dess före lämnat hemmet och flyttat till en ny kvinna för gott utan löften om att träffa barnen, det sägs det däremot inget om. Konstigt - tanken att mammorna så mycket mer värda än papporna skrämmer mig och är inte ett feministisk perspektiv enligt mig som förespråkar jämställdhet.


Tänk om alla böcker man läste bestod av snälla, fina husmödrar mer hög moral och ansvarstagande. Jag hade troligtvis inte läst speciellt mycket i så fall. En Hondjävuls liv och lustar är en hämndroman, inte en husmorsguide och vuxna läsare borde kunna skilja på detta. Tänk så många böcker och filmer det finns om manlig hämnd och ingenstans kan jag hitta en invändning emot att de överger familjen för att utkämpa personliga vendettor och återkomma som hjältar. Jag är glad att det finns filmer som Kill Bill och böcker som En Hondjävuls liv och lustar. Det är något härligt med obekväma, farliga och egoistiska kvinnor som struntar i blöjor och går ut och mördar någon i stället. Därmed betyder det inte att jag tycker att det är så man ska leva sina liv men sen när måste man leva och tycka som de man läser om? I så fall ångrar jag bittert att jag läst Kulla-Gulla.

Nu kanske det är dags att jag berättar lite om själva handlingen så att ni förstår vad jag menar. Huvudpersonen Ruth är stor, ful och klumpig och älskas inte direkt av någon. Hennes mamma gjorde sig av med henne så fort det gick, hennes barn ser henne som en serviceanrättning och hennes man bedrar henne öppet med den ljuva författarinnan Mary Fisher. Efter en katastrofal middag med svärföräldrarna förvandlas Ruth till en Hondjävul. Nu är det dags att ta hämnd, eftersom en hondjävul tar inte skit från någon. Ruths kallsinniga planer genomförs en efter en då hon bränner ner huset, lämnar barnen hos fadern i fyrtornet där han flyttat in hos Mary Fischer och beger sig sedan ut i världen där hon på avstånd lyckas förstöra livet för både sin man och Mary Fisher.

Ruth ändras inte bara mentalt utan genomgår stora invecklade operationer för att se ut som Mary Fisher vilket hon tillsist lyckas med. Skönhetsoperationerna har det också invänts emot eftersom det inte anses feministiskt, själv kan jag känna att det passar in i Ruths hämndagenda. Hade denna bok getts ut och marknadsförts som feministisk pamflett idag hade man kanske höjt lite på de välansande ögonbrynen men jag hävdar boken ska läsas som en underhållningsroman om hämnd och då är det en riktigt bra och rolig bok.
När jag började närma mig slutet av boken fick jag en hemsk tanke: Kanske är det så att det inte alls händer utan bara är en dagdröm av Ruth som ännu står där vid spisen, grotesk till utseendet men from i hjärtat och boken kommer att sluta med att hon vänder sig om och serverar sin odrägliga man middag med ett leende på läpparna. Som tur var hände det inte men alla arga läsare som vill läsa boken som en husmorsguide kan väl låtsas att det slutar så.

torsdag 8 december 2011

Sankta Psyko

Jag var väldigt förtjust i Skumtimmen, Theorins kritikerrosade debut som sedan följdes upp av Nattfåk och Blodläge. Alla tre utspelade sig på Öland och kring samma familj. Johan Theorin blandar här in det övernaturliga i det vardagliga på ett trovärdigt och skickligt sätt som kan få läsaren att rysa in i märgen.

Den senaste boken Sankta Psyko imponerar däremot inte på mig. Den handlar om Jan Hauger, en förskolelärare som tar jobb på en förskola för barn vars föräldrar sitter på psyket Sankta Patricia. Föräldrarna är alltså psykiskt sjuka, personalen på psyket och förskolan är också sjuka, Jan själv verkar mer sjuk ju mer man får veta om hans förslutna.

Till och med barnen uppvisar sjuka tendenser. Inte så konstigt i den omgivningen men det blir lite för mycket psykisk instabilitet på samma gång.

Jan är bestatt av en sångerska med sina glansdagar bakom sig, han tror att hon sitter på Sankta Patricia och gör allt för att ta sig innanför murarna. Han är inte ensam om att smyga in genom mörka kulvertar om natten, även hans kollega smyger in för att träffa en mördare som sitter på psyket efter att ha dödat en tredje kollegas bror. Till sin hjälp har de vakter inne på avdelningarna som i sin tur har egna anledingar till att hjälpa förskolelärare in och ut genom låsta dörrar.

Ni hör ju hur det låter, det finns knappt någon ärlig, frisk människa i boken vilket hade behövt som motbild till alla galningar. Trots detta har stämningen i boken hållt sig kvar och jag fundrar ofta kring hur många psykiskt sjuka vuxna som får ta hand om barn som det kan finnas. Intressant tanke. Förhoppningvis inte lika många som i boken...

måndag 5 december 2011

Ljust & Fräscht

I Ljust & Fräscht- boken raljerar Fredrik Lindström och Henrik Schyffert kring hur vår syn på boende ser ut nu emot hur det såg ut förr. Alla som har hört någon av dem prata kan nog leva sig in i hur texten är upplagd med små funderingar blandade med fakta och spekulationer.

Jag ser inte mig själv som speciellt inredningsintresserad men när jag läser boken inser jag att jag, liksom de flesta, har dragits med i hetsen och bryr mig mer om mitt boende än vad jag tänkt på. Framför allt är boendet viktigt för att visa upp vem du är som person. Det börjar bli viktigt att inte vara en IKEA-slav utan att du spicar till befintliga möbler med något eget, att du har lite ärvda grejer blandat med det nya. Sakerna ska gärna ha en personlig historia. Viktigast av allt: du har väl loppisfynd?
Boken är överraskande roligt och informativ. Här kan man bland annat läsa om varför IKEA är som en sekt men också om att ha en relation med en badtunna.

Listor är alltid kul och här finns listor som Varningssignaler hemma hos nya pojkvännen (exempelvis en moppemotor i badkaret, Star Warsgrejer i vuxenstorlek, kamera vid sängen och toapapper vid datorn.)  Vad man aldrig ser i inredningsreportage ( Någon som zappar, äter rester eller sms:ar och gråter)

Här kan man också hitta denna ljuvliga lista:

10 tecken på att du bor i en 80-talsvideo

  • Överallt i din lägenhet har du neonrör som du får titta fram emellan
  • Ur väggarna kommer det hela tiden ut händer som försöker fånga dig
  • Du kör omotiverat omkring på motorcykel
  • Du går i trekantsform med dina bästa vänner
  • Lorenzo Lamas och Niels Jensen är inneboende
  • Din flickvän arbetar på en fabrik där de tillverkar gnistor
  • Det lyser från golvet där du går
  • Du befinner dig ofta i ett klassrum där läraren inte förstår rock’n’roll
  • Dina grannar dansar ute på gatan på nätterna
  • En av dem är förresten en banan som spelar saxofon

Ååhh vad synd att jag inte flyttade hemifrån förrän på 2000-talet, annars hade jag kunnat haft det precis så.

Jag älskade dessutom bildtexterna som påminde om Jan Stenmark, som denna på sidan 25;
”Jessika älskade att göra smulpaj, men hade verkligen uselt lokalsinne. ”

söndag 4 december 2011

Mirakel

Renate Nedregårds bok Mirakel är ännu en snygg ungdomsbok av från Gilla böcker, ett av Sveriges hetaste förlag just nu.

Boken handlar om Rakel från Bergen i Norge. Rakel lever ett stillsamt tonårsliv med sina bästa vänner Stine och Lena med vilka hon delar intresset för kyrkan och kyrkokören. Rakel är dessutom hemligt förälskad i Johannes, den tio år äldre körledaren. Men livet förändras helt då hon blir uttagen till Idol efter att Johannes tipsat juryn.

3-år senare är Rakel, som nu kallas Mi-rakel, en av världens mest lysande stjärnor. Men hur påverkas man själv som person av att bli stjärna? Rakel får möjlighet att stanna upp och fundera kring detta då hon efter en knarkskandal ska förbättra sin image genom att återvända till Bergen, kören och alla de människor hon lämnat kvar.

tisdag 29 november 2011

Tony & Susan

En gammal godig som utkom första gången 1993 och som fick bra recensioner då men glömdes bort. Jag hade ialla fall inte hört talas om boken förrän den kom ut igen i höstas. Det hade däremot den kände författaren Ian McEwan som lovordade den i Babel;  "Enastående och spännande...den bygger på ett väldigt smart grepp och jag är så avundsjuk att jag inte kom på det själv. "

Det är faktiskt ett väldigt finurligt upplägg av boken som handlar om Susan som får ett paket av mannen som hon lämnat 25år tidigare, Edward. Han vill att hon ska läsa hans bok och berätta vad hon tycker. Medan Susans vanliga liv fortsätter runt omkring henne med matlagning och barnskjutsande sugs in längre och längre in i historien.

Boken som Edward har skrivit heter Nattdjur och handlar om Tony som får sin fru och dotter brutalt mördade under en bilresa till Maine. Vad kunde Tony ha gjort för att förhindra att överfallet slutade i mord? Hur ska han handla efteråt? Det är en mörk och tankeväckande historia där frågor om skuld och hämnd lyfts upp och tvingar fram en åsikt. Hur skulle jag ha agerat? Läsaren i boken, Susan,  funderar också kring detta och låter hennes egna liv och bokens frågor smälta samman. Varför har Edward skickat den hemska historien till Susan? Vad vill han? Finns svaren att finna i boken elller inom Susan själv?

En riktigt mörk och bra bok som faktiskt känns väldigt 1993 även om jag själv inte var så gammal då och därför helt kan svara på varför jag kommer att tänka på de Stephen King- och Dean Koontzböckerna som jag läste i mitten av 90-talet eftersom jag inte läst dem sedan dess. En sak är jag säker på ialla fall och det är att med en mobiltelefon hade det inte kunnat gå så illa som det gör i Nattdjur.

fredag 25 november 2011

Böcker om att få syskon

Jag är i den åldern att många runt omkring skaffar barn och nu finns det till och med de som är på andra barnet. Därför har jag fått önskemål om att tipsa om bra böcker när ett litet barn ska få syskon, så här kommer de: 
    
Ganska väldetaljerad bok som visar roliga spermiers jakt att komma fram till ägget. Sedan får man följa hur barnet växer i magen och hur stort det är vid olika veckor. Sedan avslutas det hela med födsel och navelsträngsklippning.




Ellis vill ha en lillebror precis som hans kompis. En dag berättar hans mamma att han ska få ett syskon. Magen växer och det är spännande men på slutet får inte Ellis sitta i mammans knä och mamman är trött hela tiden. Då är det inte så kul längre men när bebisen väl kommer och Ellis får hålla och köra vagn så känns allt bra igen.





En väldigt rolig bok om en dagisgrupp där fröken Camillas mage har växt på ett oroväckande sätt. Barnen funderar kring vad det kan vara. Har fröken ätit för mycket bullar? Måste hon fisa? När Camilla kommer in i rummet håller alla barn för näsan och är rädda att Camilla ska explodera av all luft som måste ut. Håkan är den enda som vet vad som sker – Camilla har en bebis i magen. Då kommer nästa fråga, hur kom den dit? Barnen har massa roliga förslag men Håkan vet sanningen.



Bok med hårda pärmar och retrokänsla. Allt är lite väl supergulligt när Egon ska få ett syskon men det är mycket bilder att titta på. När lillasystern föds är hon lite tråkig och inte mkt till lekkompis men det är fint att hon blir äldre på sista sidan och Egon kan busa med systern och hjälpa henne att gå.






Handlar om Uno som växer inuti mammans mage, inte egentligen om att få syskon utan mer om hur det går till inne i magen, något som syskon brukar tycka är spännande. Uno är en väldigt aktiv bebis som gör samma sak som mamman; När mamma dansar, gungar Uno, när mamma äter får Uno mat, när mamma simmar så simmar Uno inne i magen. Men en dag blir det för trångt och Uno måste komma ut.




torsdag 24 november 2011

Hoppas

Hoppas av Åsa Anderberg Strollo kom till efter att Åsa intervjuat hemlösa ungdomar i Stockholm. Boken handlar om Jonna som sticer hemifrån och tar sig till Stockholm. Det är just innan jul och Jonna tror att det ska gp att fixa ett jobb i någon av alla affärer. Men det går inte som Jonna tänkt, hon får inget jobb, pengarna tar slut och hon vet inte vart hon ska ta vägen utan tillbringar sina nätter i olika trappuppgångar. Sedan möter hon på andra unga hemlösa som har blivit lite mer luttrade och som kan visa Jonna vögen som hemlös i Stockholm. Jonnas naivitet ställs mot deras hårda attityder och jag skräms över hur fort det går att bli av med hoppet. Man vill skrika åt Jonna att åka hem innan all oskuldsfullhet försvinner men för dem som inte har något hem att återvända till är det inte så lätt. Det är ett viktigt samhälssproblem som tas upp i boken och det känns otroligt att boken är baserad på verkliga historier när den är så nattsvart. Stockholm vimlar av hemlösa ungdomar - Den stora frågan som ställs är varför är det ingen som letar?

Se den suveräna bokvideon till boken:





tisdag 22 november 2011

Augustpriset

Igår blev det klart vilka böcker som kammade hem årets Augustpris! Det är Svenska förläggareföreningen som varje år delar ut priset i tre olika kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok.

Jag saknar kategorin Årets svenska fackbok- barn och ungdom. Nu får i stället fack- och skönlitteratur för barn och unga samsas om en kategori vilket är lite märkligt. Jag hade också gärna sett att barn skildes från ungdom och blev två kategorier. Jag inser att min indelning skapar en aning prisinflation, men håll med om att det är svårt att jämföra en bok för en 3-åring och en bok för en 18-åring.

Nu över till årets vinnare:

Årets barn- och ungdomsbok

Pojkarna av Jessica Schiefauer  - En svart ungdomsroman om flickor som dricker nektar och blir pojkar på nätterna. Om hur vårt kön påverkar förväntningarna om hur vi ska bete oss både hos andra och hos hos själva.

Jag håller just på att läsa boken så jag har inget färdigt tyckande än. Det var handlingen om att bli förvandlad till pojke som lockade mig att börja läsa den, att få förvandlas till någon annan ibland och den frihet det kan ge. Det är samtidigt en bok om att utforska vad det innebär att vara flicka genom att ställa det emot att vara pojke något som är spännande att fundera kring. Vad gör mig till flicka? Hur hade mitt liv varit annorlunda som pojke?

Dock är detta tredje gången jag påbörjar boken så det säger ju lite om hur motigt det är att ta sig in i den, förhoppningsvis får jag mer motivation att läsa ut den efter detta pris.



Årets fackbok

Och i Wienerwald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink - Oerhört intressant tema som är så välskrivet att det blir omöjligt att sluta läsa trots att det blir allt mer fruktansvärt.

Det handlar om Otto som kom till Sverige som trettonåring i slutet av 30-talet. Kvar i Österrike finns hans föräldrar vars liv allt mer kom att påverkas av kriget. Deras tankar och liv kan man följa i de brev som de regelbundet skickar sonen, där kan man se hur kriget blir allt mer närvarande i deras liv. Det sista brevet är skickat från Theresienstadt, sedan slutade breven att komma till Sverige.

Otto tar, efter ett par år i Sverige, plats som dräng hos familjen Kamprad i Småland och blir nära vän med sonen i huset - Ingvar Kamprad. Det är fascinerande att läsa om vänskapen mellan Otto som var jude och Ingvar som var engagerad i nazistorganisationer.



Årets skönlitterära bok

Korparna - Tomas Bannerhed - Det dräller at uppväxtskildringar men få är så välskrivna och natursköna som den här.

Det handlar om sonen på en gård i 70 -talets Småland och innan jag läste den var det precis en rak uppväxtskildring som jag väntade mig men sedan var det så mycket mer. Språket är fantastisk beskrivande, särskilt när Tomas rör sig ute i naturen  då känns det som om även jag upplever fågelsång, alla lukter och leriga åkrar.

Det handlar också om att både längta bort samtidigt som man inte vill bli vuxen och behöva välja. Att se hur livet på en gård förändras under 70-talet och inte ha makt att kunna göra något åt varför det blir som det blir.

måndag 21 november 2011

Nicolina Teresia - en svindlande historia

En fascinerande historia om Nicolina Teresia Johannesdotter som föddes som en fattig torparflicka i Jämtland början av 1900-talet. I jakten på ett bättre liv tar hon jobb som hembiträde hos en homeopat där hon blir våldtagen, något som chockar henne djupt. Kanske är det mansföraktet som hon får av att bli utnyttjad av homeopaten som sedan får henne att göra det som hon kommer att bli känd för, kanske är det bara stävan efter det goda livet.
 
Nicolina Teresia blir nämligen en mästare på att svindla män, hon förför dem och tar deras pengar för att sedan överge dem utan att de riktigt förstått vad som hänt. Hon byter namn till Inez Magnusson och klättar fort uppåt på sin egen karriärstege i svindlarbranschen. Männen hon bedrar är både rika och inflytelserika vilket gör att de har en hel del att förlora i både anseende och pengar. När hon tillsist åkte fast och ställdes inför rätta 1941 blev det ett stort pådrag i tidningarna som bland annat skrev att  "Halva adelskalendern passerar revy".
 
Det är underbart att läsa om hennes knep och hur och finslipar sin manipulativa sida till fulländning, samtidigt som det är en mycket sorglig historia om en fattig flickas strävan och vad man kan vara beredd att utsätta sig själv och andra för. Boken avslöjar smaskiga detaljer om män på mycket inflytelserika poster som än idag kan överraska och roa även om männen i fråga inte själva är i livet.

torsdag 10 november 2011

Julkulor

Vilken fin bok som jag fick syn på i informationsdisken idag!
Jättesöta killar. Min kollega berättade att de var kända designers men det kände jag inte till jag bara fascinerades av den grymt rara bilden på framsidan.



Nu har nästan alla på jobbet kollat på den här lilla filmen om det norska paret:

måndag 7 november 2011

Min systers dotter har många pappor

För några år sedan flydde Ombeni från Kongo där hon varit fånge hos rebellerna. När boken startar har hon funnits sig till rätta i Sverige med lägenhet och jobb men en dag dyker hennes syster Mauna oväntat upp. Mauna har också lyckats fly från Kongo och med sig har hon sin lilla bebis. Mauna är arg hela tiden och vill inte ta hand om varken barnet eller sig själv, det blir snart uppenbart hur dåligt hon mår. Det är svårt att få hjälp när man inte själv ber om det och som nyanländ flykting som inte pratar svenska eller vet hur samhället fungerar blir det ännu svårare.

Ombeni själv plågas av hemska minnen från att ha varit fånge hos rebellerna och samvetskvalet att behöva lämna sina systrar kvar när hon själv flydde. Trots sin egen plåga måste hon ställa upp och hjälpa sin syster som visar sig vara mer sjuk än vad som visades i början. Min systers dotter har många pappor är en realistisk historia om att komma till ett nytt land och allt vad det kan innebära.

söndag 6 november 2011

Fransk energi

Reaktorn är en roman om en fransk kärnkraftsarbetares vardag, ett ovanligt ämne som gjorde mig nyfiken och glatt överraskad. Berättaren i boken målar upp en poetisk  och vördnadsfull bild av kärnkraftverk som någon slags Moder jord-gestalt där jag sugs in och riktigt kan känna hans dyrkan till reaktorernas förmåga att ge oss möjlighet till de elslukande liv vi lever.

Här finns detaljrika beskrivningar av hur det ser ut på ett kärnkraftsverk och hur processen fungerar, något som skulle kunna kännas dötrist men här är det beskrivet av en hängiven kärnkraftsälskare och det är omöjligt att inte dras med. Främst gillar jag hur berättaren beskriver arbetsuppgifterna, det omständiga säkerhetstänkandet med kläder, slussar och zoner. Berättaren i boken älskar sitt jobb, att åka runt till de franska kärnkraftsverken och utföra underhåll under stoppen, ett farligt jobb som ändå har blivit vardag. Ändå tills den dagen då det går snett och han utsätts för en hög dos radioaktiv strålning.

Jag känner på mig att det här är en bok som kommer finnas kvar i mig länge. Hur tänker de som dagligen tar på sig skyddskläder och kliver in på till exempel Ringhals? Hur säkert det än må vara finns alltid den mänskliga faktorn med i spelet och då kan vad som helst hända, eller?  En bok att fundera och reflektera kring. Jag gillade att jag även fick olyckan i Tjernobyl förklarat för mig, vad jag minns har jag inte tidigare läst en så detaljrik beskrivning av olycksförloppet tidigare, ändå var den enkel nog att förstå för en humanist som mig. Jag ska genast be min sambo, som har så mycket större kunskaper om kärnkraft än mig, att läsa boken och berätta vad han tycker.

söndag 30 oktober 2011

Gustavs grabb i min hall

GW är verkligen sin fars son, Gustavs grabb, ingen tvivel om det. Leif GW Persson har enligt honom själv skrivit en bok om sin klassresa medan jag ser det mer som tre olika historier förpackade inom en boks ramar. Den första delen av boken är den som fångade mig mest, den om hans barndom i ett arbetarhem, modern vid spisen, fadern hårt arbetande för brödfödan, GW själv som lekande och grubblande stockholmkis.

Jag som hyser en knasig idoldyrkan för GW läste med spänning för att se vad som format landets bästa morduppklarare men fann egentligen inga svar utan en en vanlig mans barndomsskildring, en oerhört välskriven sådan. Visserligen väldigt riktad, med en så stor kärlek till fadern att det inte fanns någon kvar till modern och systern minns han knappt alls. (Här tyckte jag som läsare synd om GW då mina bästa minnen från barndomen blir just så kära för mig eftersom jag delar dem med mina bröder.) Varför denna avsky till modern? Det ryktas att hon slog honom men han minns det inte själv, däremot minns han att hon alltid var sjuk på diverse sätt och hur han gillrade fällor för att sätta åt henne.

I beskrivningen av barndomen hittar man de finaste avsnitten i boken, de som handlar om Gustav och sonens utflykter - här lyser faderskärleken ur meningarna och snörper till i halsen på mig.
 
Efter att GW fyllt 11år går livskapitlen snabbt fram, jag hade velat läsa mer om den första kärleken och utvecklingen från pojke till man men det snuddas bara på ytan.

Nästa del av boken är en lång ältning av Geijeraffären och hans del i densamma. Olof Palme, Torbjörn Fälldin och andra höjdare som hamnade i blåsväder efter att GW, mer eller mindre mot bättre vetande, läckt historien om justitieministerns sexköp till pressen. Det verkar ha spelat en stor roll i GW:s liv men det hände på 70-talet och ärligt talat bryr jag mig inte alls utan skummar kapitlen om vem som ringde vem och vem som egentligen visste vad och finner det hela urtråkigt. Jag längtade efter att läsa mer om GW, hans tankar, drömmar och arbetsmetoder. Det enda uppfriskande i den här passagen i boken var sågningen av Olof Palme, man blir faktiskt inget helgon av att bli mördad.

När vi lämnat Geijeraffären bakom oss, tack gode gud, följer en mystisk tredje och sista del av boken som jag inte blir riktigt klok på. Någonslags lägesbeskrivning, mycket mat och mycket dryck och framför allt mycket pengar. Boken skulle ju handla om en klassresa men för mig verkar GW vara samma person nu som förr, fast med pengar och med boende på rätt sida gatan. Jag vill veta mer om hur pengarna har präglat honom inte bara om hans ökade möjlighet att jaga sällsynta djur och trycka i sig oxfilé när det suger i tarmen. Det är därför jag inte blir riktigt klok på boken, handlar det om GW? Ja som barn men inte som vuxen, Handlar det om en klassresa? Nja på ytan men jag behöver se det mer mer från insidan för att få det intressant. GW lämnar inte ut sina fruar och barn vilket är fint och respektingivande men jag önskar att han kunde skrivit lika personligt om åren som vuxen som åren som barn, det borde kunnat gå utan att lämna ut närstående.

Jag är glad att läste boken men jag vet knappt något mer om GW, däremot en massa om Geijeraffären och Jan Guillous journalistknep som jag faktiskt inte alls är intresserad av att veta. Jag förväntade mig så mycket av min idol men fick det inte fullt ut. Trots det är jag väldigt stolt över min GW-docka som skyddar mina nycklar i hallen; vem skulle våga röra mitt nyckelskåp när Sveriges bästa professor i snutologi vaktar stenhårt?

onsdag 26 oktober 2011

Spöktips för de små

Mamman berättar en läskig godnattsaga om spöken under sängen, vampyrer på vinden, skelett i garderoben och monster i källaren. De finns inte på riktigt säger sedan mamman för att trösta, medan ett spöke ligger under sängen och ilsket väser för sig själv- jag finns visst!


Ebba har fått en ny kompis, Boris. Boris är ganska speciell, han bor i ett spökslott och hans föräldrar är inte som andra -  till exempel så sover hans pappa i en kista. Men vad gör sånt när man är vänner? En bok som inte följer en given handling utan överraskar för varje bladvändning.

tisdag 25 oktober 2011

Branden

Niklas och Jossan har varit kompisar sedan de var små men nu har andra känslor börjar spira, det är krångligt att umgås som vanligt när de pirrar i dem när de ser på varann. De har ju dessutom mer än varandra att tänka på eftersom deras klasskompisar har blivit misstänkta för att ha tänt eld på ett hus. Och vem är det egentligen som rånar åldingarna på hemmet?

En deckare för slukaråldern som rymmer mer än bara ett mysterium att lösa, här finns både kärlek, intriger i skolan och utanförskap med. En riktig sträckläsare där man får öva på att se bakom ytan för att lösa både det ena och andra.

onsdag 19 oktober 2011

Skräckartad vistelse i Frankrike

Jag gillar skräckromaner och alla vet ju att hösten är en bra tid att bli rädd på men Barnflickan  fångade mig inte, istället för skrämd blir jag irriterad för att den aldrig kommer igång.

Den handlar om den svenska unga tjejen Karin som efter dödsfall ifamiljen ger sig av till Frankrike för att jobba som barnflicka. När hon kommer fram till det stora huset på landet finns det dock inget barn att ta hand om, det ryktas om att han är död. I stället ska Karin få lära sig det franska köket. Allt detta ska Madame ha gjort upp med Karins mormor innan Karin for så det borde hon ha vetat.

 Karin märker snart att det inte är någon idé att ställa frågor om barnet, om varför hon ser ett barnansikte stirra på henne i ventilen och varför mathissen åker upp på vinden om nätterna. Inte heller sticker Karin utan stannar kvar i huset där Madame försöker få både omgivningen och Karin själv att tro att det är Karin som är galen och som behöver drogas och spärras in för att skyddas från sin egen galenskap. Berättelsen går runt i en cirkel och kommer inte vidare, ledtrådar skickas ut redan från start för att sedan lite omskrivet komma tillbaka senare utan att leda till mer. Det var segt att läsa den och jag blev inte rädd, ändå är jag glad att det kommer ut fler svenska skräckböcker och inte bara deckare i gemytliga miljöer och jag hoppas att nästa bok av Hanna Von Corswant håller ihop lite mer.

Vill du läsa bra svensk skräck rekommenderar jag John Ajvide Lindqvist – Människohamn och Amanda Hellberg - Styggelsen


onsdag 12 oktober 2011

Ja till Liv!

En vass ABC-bok av Liv Strömquist, en av Sveriges ledande serietecknare. På bokstaven A-arbetslinjen får jag upplysningar kring "arbete" som tex att arbete inte innebär uppgifter som behöver utföras utan "uppgifter som någon kan betala för". Såklart helt i linje med moderaternas arbetslinje. På H-handla är det kapitalistiska klimatpolitiker som får sig en känga. Det kryllar av politik men också av feministiska ståndpunkter som på I-inkvotering där ojämlikheten mellan män och kvinnor i tv-serier visas upp och Liv föreslår ombytta roller där alla män som vill vara på tv måste ligga med tanten i Galenskaparna först.


Det är vasst, roligt och jag önskar att alla läser det här allmänbildande albumet där man får lära sig vilka som oftast anmäler diskriminerande behandling till DO (svenska högutbildade män i stan) eller varför moderaterna dog ut, jag får också veta vem som är april månads manshora och varför det är så fint att Juholt är ihop med en kriminell.

Precis sånt som jag vill veta, nu vet jag. Vet du?

Köp Ja till Liv! här

Huset du älskade

Romanen, Huset du älskade,  utspelar sig under 1800-talet i Paris då en stor förvandlingsprocess av staden pågick i syfte att modernisera. De trånga gränderna skulle bort och stora boulevarder skulle skapa en ljusare, hälsosammare och mer tillgänglig stad. Rose bor i ett stort hus som ligger just på en sådan trång gata, Rue Childebert, som ska rivas för att ge plats åt Boulevard Saint-Germain.

Men Rose vägrar att flytta, hon har för starka band till huset för att bara ge upp. Huset ägdes av familjen Bazelet och efter att Rose gift sig med sonen i huset, Armand, och flyttat in på Rue Childebert har hon sin lyckligaste tid i livet. Lyckan blir dock inte långvarig då hon förlorar sin svärmor Maman Odette redan efter ett par år och snart därefter insjuknar hennes man. På hans dödsbädd lovar Rose att aldrig lämna huset som han älskar så mycket. Så när huset ska rivas kämpar hon och grannarna för att stoppa planerna, men förgäves. Rose börjar skriva brev till sin döda make och det är dessa brev med gemensamma minnen och berättelser om vad hon gjort sedan han gått bort som boken består utav. Ett helt livsöde mellan två bokpärmar. Det är en sorgsen och mycket vacker kärleksförklaring, till Armand, för att han fick henne att finna lyckan men också till Paris som det en gång var.

Boken är skriven av Tatiana de Rosnay som jag tidigare läst två böcker av; Sarahs Nyckel, en skildring av ett tragisk familjeöde under andra världskriget och Bumerang, också det en familjehistoria, här om två syskon i nutid där systern hamnar i koma just när hon tänkt avslöja hemska barndomsminnen för brodern.

Sekwa förlag som gett ut de här böckerna är specialiserade på franskspråkig litteratur och jag är alltid nyfiken på deras nyheter eftersom de lyckats med att pricka in så många godbitar. Jag kände inte till dem alls förrän Igelkottens elegans blev en dundersuccé 2009 men nu är det ett förlag att ha ögonen på. Sekwa ligger också bakom No och jag av Delphine de Vigan som är en underbar bok om den överbegåvande 13-åringen Lou som väljer att hålla sitt föredrag i skolan om hemlöshet och på så sätt lär känna den några år äldre No som bor på Paris gator. En favorit som jag starkt rekommenderar!

måndag 10 oktober 2011

Fascinerande om Nordkorea

Nordkorea är ett land omgärdat av rykten och spekulationer och det fascinerar mig något ohyggligt. Efter att jag läst två böcker om landet är jag än mer fast i att ta reda på mer och få bli förskräckt. Hur kan jag vilja få reda på mer när jag bara blir upprörd över orättvisorna? Varför göttar man sig i andras misär? Jag kan inte svara på det, förhoppningsvis blir jag genom min upplysthet en bättre människa men Nordkorea känns som en oerhört svår nöt att knäcka, EU, USA, Kina och FN har redan försökt utan att lyckas speciellt så vad kan jag göra? Jag kanske kan be Carl Bildt ta första flyg ner och medla med den auktoritet och lugna överklassattityd som bara han besitter och som kan få världens ledare att kyssa hans loafers. Jag vet inte om det kommer hjälpa och förresten är det oerhört krångligt att flyga till Nordkorea.

De som väljer att hoppa av från den kommunistiska staten och flyr från landet kallas avhoppare och i boken Inget att avundas av Barbara Demick får man följa sex stycken avhoppare och deras starka livsöden. Det är en fängslande bok där man äntligen får lite inblick i hur vanliga Nordkoreaner har det. Det är hjärtskärande att läsa om hur svälten på 90-talet drabbade familjerna efter att landet inte klarade att hålla invånarna med mat. Uppgifterna om hur många som dog tillföljd av svälten varierar mellan flera hundratusen till 3 miljoner, det är svårt att få fram säkra uppgifter eftersom landet är så slutet. Bland annat berättas om hur ´människorna plockar växter vid vägkanterna som de gör gröt av och hur de försöker sälja allt de har för att få tag på mat. En ung kvinna som är lärare tvingas se på hur hennes elever svälter ihjäl eftersom hon måste spara maten till sig själv. Hungriga människor blir själviska och ett helgon kan förvandlas till ett odjur.
Det är lätt att förstå hur rädda invånarna är för att på något sätt kritisera styret när jag läser om konsekvenserna som ofta blir arbetsläger för hela familjen eller fängelse. Rädslan gör invånarna fogliga och de fungerar som rapportörer av varandra. Till och med barn uppmanas att skvallra på sina föräldrar vid minsta ovanlighet i hemmet. Att se på Sydkoeransk tv kan ge hårda straff likaså att klaga över hunger.

Utav de Nordkoreaner som vågar och som lyckas att hoppa av, hamnar de flesta i Kina eller Sydkorea. De som drömt om lyckan möts ofta av nya svårigheter i det nya landet. Trots att Sydkorea och Nordkorea var samma land fram till 50-talet och de i grunden är samma folk så har svält och annat gjort att Nordkoreanerna är kortare och ser annorlunda ut än Sydkoreanerna vilket gör de lätta att känna igen på gatorna där de inte står högt i kurs. Nordkoreanerna har svårt att få jobb och de tar inte hjälp av andra Nordkoreaner eftersom de är rädda för infiltratörer som ska skicka hem dem igen. De har också svårt att anpassa sig till ett samhälle där man har eget ansvar och hela tiden ställs inför beslut, de blir ofta deprimerade och ibland försöker faktiskt avhoppare att ta sig tillbaka.

Jag tycker att den här reportageboken var mycket fascinerande och gav mig en mycket djupare bild av Nordkorea och människorna bakom de slutna gränserna. Inget att avundas tilldelades det mest prestigefulla reportagebokspriset, BBC:s Samuel Johnson-pris 2010, och boken nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset så det är fler än jag som fascineras av dessa historier.

En annan bok om Nordkorea som jag just läst är Alla monster måste dö som har en helt annan inriktning. Här är det de två svenska journalisterna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman som själva rest på en gruppresa till Nordkorea och här varvar reseberättelsen med fakta om landet. Efter att ha läst Inget av avundas där det handlar om Nordkoreanerna själva så var det intressant att få västerlänningars syn på Nordkorea. Troligtvis hade jag inte tyckt att svenskarnas bok var lika bra om jag inte just läst den andra eftersom den gav mig den förförståelse som jag behövde för att uppskatta Alla monster måste dö. När man åker på en gruppresa till Nordkorea, vilket är mycket ovanligt att man får tillstånd till, så får man verkligen inte röra sig fritt som vi är vana på semestern. Här slussas de runt mellan olika monument som alla på något sätt berättar om den store ledarens bedrifter, lika styrda som om de vore kor på väg till Scan. De åker runt med en manlig och en kvinnlig guide och tillbringar sina kvällar på ett av de få hotellen i Pyongyang. De får inte lämna gruppen och skulle de försöka ge dig i väg på egen hand så är det deras guider som straffas – och det hårt. Det som guiderna får lov att visa är de innan nämnda monumenten och en skrattretande fasad där allt ser ut att fungera perfekt och alla är flitiga och lyckliga över att tjäna den store ledaren. Är den fina tunnelbanan egentligen den som de vanliga invånarna använder eller är den bara till uppvisningen medan det finns en annan parallell tunnel? Hur är det egentligen med den där muren som Nordkoreanerna hävdar att Sydkorea byggt men som inte syns på satellitbilder och när resegruppen ska få se den blir det alldeles för dimmigt. Det vimlar av skrattretande men skrämmande exempel i boken. Som vi vet är den Nordkoreanska staten är en mästare på dimridåer.

Ett ganska roligt exempel på den totala lydnaden bland folket är den händelsen som även hittas på baksidan av boken:

” Den kvinnliga guiden i brun uniform och skärmmössa talar till oss genom megafon. Hon sveper med armen och säger att bergstopparna på det heliga revolutionära berget alltid är snötäckta. När vi pekar på bergen och säger till guiden att de faktiskt inte är snötäckta, tittar hon snett förbi oss och upprepar orden: Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta.”

Tyvärr nås man nu av rykten om nya svältkatastrofer i Nordkorea, på den här sidan;  Inbeijing  kan man läsa en intressant artikel om detta och även se en utsmugglad filmsnutt som visar misären i Nordkorea.


Här ser ni den kända bilden som visar elskillnanden mellan Syd- och Nordkorea.

söndag 9 oktober 2011

Murakami och damerna

En intensiv skildring av isolering och kärlek som gjorde mig lite besviken. Murakami är riktigt bra på att skriva, han lyckas få små vardagliga ögonblick att verka magiska och då njuter jag av stämningen och smakar på orden flera gånger. Sedan förstör han det fina genom att stoppa in plumpa sexscener lite för ofta i boken.

Det hela utspelar sig i Tokyo på 60-talet dit bokens huvudperson Toru har flyttat efter att hans enda vän begått självmord. Toru är en ganska trist figur som gillar att dra sig undan för sig själv för att grubbla. Han studerar för att han inte har något bättre för sig och verkar inte ha några mål i livet. Av en slump träffar han sin döda väns flickvän på ett tåg och de börjar ta promenader tillsammans på söndagarna. Mellan dem växer det fram något som ska likna kärlek men som är sårbart och tvekande. Det är ganska fint beskrivet men jag får ändå känslan av att Toru inte tar några egna beslut utan bara driver med vinden, älskar hon mig? Okej då älskar jag henne. Så var det bestämt liksom. Flickan Naoko är inte så stabil och läggs tillslut in på hem. Toru ägnar söndagarna åt att skriva brev till henne men han är allt annat än trogen under veckorna. Då ger han sig ut i Tokyos nattvimmel och spenderar nätterna med villiga kvinnor. Som han aldrig fäster sig vid, men å andra sidan verkar han inte fästa sig vid något. När han träffar den livfulla Midori på en gemensam kurs blir det lite annorlunda för självklart vill hon ha honom och lämnar honom inte i fred. Då vill han ha henne också såklart och det hela utvecklar sig till ett triangeldrama. Jag gillar hans sätt att skriva och jag brukar inte ha något emot att läsa om huvudpersoner som jag inte gillar- det finns en tillfredställelse i det också, men Toru är bara en för trist och sorglig figur. Han är helt avtrubbad när det gäller andras känslor och är bara för grå själv.

Sexscenerna är dock inte bra utan rent förstörande utan dem hade betyget blivit högre men de är för provocerande för att kunna bortse ifrån. Så fort han kommer nära en kvinna får han stånd och alla är villiga att hjälpa honom att bli tillfredställd. Kvinnornas njutning nämns inte förutom problemet att Naoko inte blir våt. Stånd, handtrallor och tillfällig njutning för män är det enda som sex handlar om i boken. Som försvar till denna ojämlikhet kan nämnas att boken är skriven på 80-talet, utspelar sig på 60-talet och ska vara delvis baserad på hans egen ungdom men ändå, lite skönskrivning hade inte skadat.

fredag 7 oktober 2011

Gå din väg men stanna



Det här är en fristående fortsättning om Hanna från Hon går genom tavlan, ut ur bilden som Johanna Nilsson skrev 1996 och som har självbiografisk grund. I Gå din väg men stanna har Hanna sjunkit långt in ätstörningarna och depressionerna som hon aldrig tycks bli fri från. Hon har just träffat Alex som hon älskar och vill leva med men hon har svårt att hantera sina relationer när sjukdomen är så närvarande och skapar en kil mellan henne och lyckan. För Alex och barnens skull vill Hanna bli frisk men när ångesten griper tag i henne finns inte mycket att göra. Hanna liksom många andra i samma situation blir en mästare på verka fungerande utåt och samtidigt falla handlöst inuti.

Boken skildrar den berg- och dalbana som många sjuka genomgår i jakten på att friskna till. Som läsare åker jag också berg- och dalbana dels blir jag väldigt sorgsen av att läsa om Hanna och vilken hjälp eller ickehjälp hon får för att bli bra, jag vill skrika att hon ska spärras in för att inte skada sig själv för att på nästa sida vädja till omgivningen att lämna henne ifred under täcket. Kärlekshistorien mellan Hanna och Alex är så varmt beskriven men så skör och stark på samma gång, jag undrar hela tiden hur länge de ska orka fortsätta tillsammans och jag pendlar mellan vem jag sympatiserar med.  Efteråt är jag är glad att kärleken vann, annars hade boken blivit för tung för mig.

Coraline

Coraline är en övernaturlig spökhistoria när dem är som bäst. Flickan Coraline flyttar med sina föräldrar till ett gammalt hus som gjorts om till lägenheter. I familjens lägenhet finns en igenmurad dörröppning som leder till en likadan lägenhet som står obebodd. Coralines föräldrar är ofta upptagna och hon har det ganska tråkigt på det nya stället. De andra lägenheterna bebos av Fröken Spink och Fröken Forcible som är gamla skådespelerskor och av en gammal man som påstår att har en muscirkus fast att ingen får se mössen uppträda än eftersom de inte är rikigt färdigsynkade. Trots dessa märkliga grannar har Coraline tråkigt. Just en sån här tråkig dag öppnar Coraline dörren till tegelväggen och på något underligt sätt är muren borta så Coraline kan ta sig igenom till den andra sidan!

Där ser det ut precis som hemma oss henne, där finns en mamma och en pappa som säger att de längtat efter henne. De skämmer bort Coraline med uppmärksamhet, ger henne supergod mat och låter henne göra vad hon vill utan gnäll. Det är först när Coraline vill tillbaka till sin riktiga familj som hon får problem…




Boken av Neil Gaiman kom ut på svenska 2003 och har även hunnit bli film. I år kom även Coraline som seriealbum där P.Craig Russell har bearbetat texten och tecknat bilderna. Jag tycker att boken gör sig bra som seriealbum och det är intressant att se hur han leker med symboler och miljöer för att tolka de olika stämningarna mellan världarna.

torsdag 6 oktober 2011

Nobelpristagare

Nobelpriset i Litteratur 2011 gick glädjande till den svenske poeten Tomas Tranströmer.  

Äntligen! Var det nog fler än Fylking som utropade efter det beskedet, Tranströmer har nämligen vart nominerad sedan 1993. Jag trodde att han hamnat i samma kategori i som Astrid Lindgren och Joyce Carol Oates, ständigt tippade men som aldrig når riktigt fram. Lindgren är det ju försent för men Oates blir säkert tippad som favorit nästa år igen.

Att det skulle bli en poet i år var ju tippat av många så man kan inte se årets vinnare som någon speciell överraskning. Jag tycker däremot att han kunde fått priset tidigare, då han kunnat ha mer nytta av det. Jag plockade fram en diktsamlig av honom och valde ut en fin som passar för årstiden:


Vädertavla

Oktoberhavet blänker kallt
med sin ryggfena av hägringar.

Ingenting är kvar som minns
kappseglingarnas vita yrsel

En bärnstensdager över byn.
Och alla ljud i långsam flykt.

Ett hundskalls hieroglyf står målad
i luften över trädgården

Där den gula frukten överlistar
Trädet och låter sig falla.

onsdag 5 oktober 2011

Leni är Leni

Bilderböckerna om lilla Leni är så himla bra att jag bläddrar i dem flera gånger i veckan och njuter. Om man älskar böcker är bibliotek ett väldigt praktisk ställe att jobba på men samtidigt det mest opraktiska. Många bibliotekarier älskar böcker så mycket att de inte klarar av att gallra utan att bli ledsna. Om boken dessutom är en barndomsfavorit kan det handla om riktig seperationsångerst. Jag lider inte så mycket av detta eftersom det blir så fint när man får plats för att nya fräscha böcker i stället för trasiga böcker med fula omslag. Däremot fastnar jag lätt med en bok när jag finular omkring bland hyllorna. Ni vet sådär som man fastnar med foton och grejer när man ska städa hemma.

Åter till Leni som är en underbar unge som vet vad hon vill. I Leni är ett sockerhjärta har Leni tröttnat på att bli behandlad som ett barn och att tanterna kallar henne för sockerhjärta. Leni kan ju allt som vuxna kan och därför kan hon minsann köra vagnen hem själv, hon kan äta senap, lök och stark ost till middag även om det inte smakar så gott. Efter maten vill Leni leka men eftersom hon är vuxen nu så måste hon hjälpa pappa att städa. Det är inte roligt och Leni måste vila sig i tvätthögen för att inte svimma. (Precis så känner jag också när jag måste göra tråksaker). När pappa till råga på allt tvingar Leni att gå ut med soporna och gubben på gården tycker att Leni "är en stor och duktig tjej, redan stora damen",  får Leni nog av vuxenlivet och skriker: "Jag är ingen stor dam! Jag är ett sockerhjärta och nu ska jag gå och leka." Undrar om det funkar på 29-åringar också. Värt att pröva hemma nästa gång Emil vill att jag ska hacka färska örter, pensionspara eller annat vuxet som han gillar att syssla med.

 

I Leni blir en bebis är det tvärtom så att Leni en morgon inte kan klä på sig själv, ingenting klarar hon, Leni har nämligen blivit en bebis. Hon kan inte gå utan måste krypa och hon kan inte dricka mjölken ur glaset utan måste få en flaska. När hon blir kissenödig hämtar hon en blöja men det känns konstigt att kissa i den så hon låser dörren och använder toalettstolen i smyg när pappa inte märker. När pappa och lillebror ska gå till affären hamnar bebisLeni efter och ramlar på marken rakt framför en tant som kallar Leni för stor bebis. "Jag är ingen bebis" skriker Leni och springer iväg rakt förbi pappa och Sigge. Nu är Leni en häst ju.

Samma mönster men tvärtom alltså och det är väldigt bra gjort. Texten höjer bilderna och bilderna höjer texten. Bilderna är så fina med alla möbler, tapeter och detaljer som ser så inne ut. Det ser ut som om IKEA och Myrorna har gjort ett kreddigt inredningsmagasin ihop, skitsnyggt.

fredag 30 september 2011

Fula gubbar och vackra flickor

Vad är det med Joyce Carol Oates fascination av attraktion mellan äldre motbjudande män och unga vackra flickor?

Jag läste just En fager mö där den unga, vackra Katya Spivak kommer till sommarstaden Bayhead Harbor för att jobba som barnflicka hos en rik familj. Katyas släta 16-åriga lår beskrivs så läckert att jag blir hungrig och det känns som om Oates inte nog kan påvisa hur sexig denna flicka mellan barn- och vuxenvärlden är.

Katya är ute med barnen då hon möter den kända barnboksförfattaren Marcus Kidder och under den heta sommaren växer attraktionen emellan dem. Katya pendlar mellan att äcklas av Marcus för att sedan fantisera om hans händer över sin solbrända hud. Det hela blir som en katt- och råttalek där Katya flyr så fort Marcus tar ett steg för långt i deras relation men hon återkommer alltid. Varför? Svaret är en hjärtskärande blandning av tryggheten en fadersgestalt kan ge, lust, nyfikenhet och pengar.




Detta är något som Oates gillar att gräva i och förhållanden mellan äldre män och unga kvinnor finns i flera av hennes böcker. Bland annat hittar man det i Mörkt vatten där en snygg ung flicka möter en senator på en fest och följer med honom i bil därifrån. Senatorn är full och bilen kör av vägen och ner i vattnet. Boken baseras på en verklig händelse 1969 i Chappaquiddick. Just hur historien berättas i denna boken är väldigt speciellt då den egentligen bara utspelar sig under den tid som det tar för flickan att dö. Som läsare får man följa hennes tillbakablickar som efterhand blir mer grumliga ju mer vatten hon andas in. Mycket av tillbakablickarna rör just festen, senatorn och den åtrå som spirade emellan dem. Som läsare till dessa böcker känner jag mest äckel mot de lismande gubbarna och jag undrar varför Oates känner att det är värt att skriva om ämnet så många gånger men jag kaninte förneka att hon gör det bra och jag tar emot nästa bok med någonslags skräckblandad förtjusning.

torsdag 29 september 2011

Tankar i ett klassrum

Jag vill bara att du gillar mig är en väldigt passande titel som fångar tonen i boken och samtidigt speglar känslan av att bli omtyckt till varje pris, en daglig strävan för många unga (och vuxna).

I väntan på att den försenade läraren ska komma in i klassrummet får man följa tankarna hos eleverna i gymnasieklassen. Joanna som inte märks, Filip som märks för mycket, Katja som försöker dölja sin lår, Andreas som tänker på killen i simhallen, Pär som lever sitt liv exakt och Lena som sprider kärlek omkring sig.

Det krävs talang för att kunna göra personerna levande och skapa sympati för dem på så lite utrymme som varje elev får men författaren lyckas genomgående. Jag fastnar och vill veta mer, vad händer resten av dagen? Vad händer i morgon? Nästa år?  Jag vill ha mer.

Pojken i randig pyjamas i ny kostym

Jag är småsur över hur det nya omslaget på boken Pojken i randig pyjamas ser ut. Det gamla omslaget var ju som ni ser bara randigt och avslöjande inte vad boken handlade om. Den hade heller ingen baksidetext. Som bibliotekarie var detta extra roligt då man kunde säga till barnen att boken var så hemlig att jag inte kunde avslöja alls vad den handlade om och om de lånade den fick de lova att inte berätta om boken för någon, det gick alltid hem. Men nu är det lilla nöjet förstört och jag tycker att själva upplägget av boken också förstördes med det nya omslaget.



Bokens berättarröst tillhör 9-åriga Bruno och genom hans perspektiv får man ta del av andra världskriget och dess fasor. Brunos far är tysk nazist och armen ger honom ett nytt uppdrag vilket gör att familjen får flytta ut på landet till ett stort hus. Huset är granne med ett koncentrationsläger. Bruno får inte lämna trädgården men genom sitt fönster kan han se folk i randiga pyjamaser som arbetar hela dagarna Han blir såklart nyfiken och tar sig fram till stängslet där han utvecklar en fin vänskap med en pojke innanför taggtråden. Pojken har randig pyjamas. I boken tar det ganska lång tid innan läsaren förstår hur allt hänger ihop, det hela beror på vilken förförståelse som läsaren har om andra världskriget. Det är den naiva blicken hos Bruno och mystiken kring lägret som förstörs av att man nu redan från början förstår att det handlar om ett koncentrationsläger under andra världskriget.

Boken i sig är ett utsökt, sorgligt mästerverk och det blir så bra när man får följa hemskheter genom barnsperspektiv. Tyvärr är nya omslaget ett fiasko men innehållet håller att rekommenderas om och om igen – jag måste bara hitta ett nytt sätt att göra det på.

Filmen är minst lika bra:

Nytt med Mamma Mu

Mamma Mu är på biblioteket och lånar böcker på första sidan i boken! Sen läser hon för glatta livet tills hon somnar under ett träd. Såklart blir Kråkan nyfiken och undrar om det verkligen finns böcker om ALLT i hela världen.

Kråkan bestämmer sig att för att skriva en bok om varför mjölk är vit när kossorna äter grönt gräs för en sån bok finns säkert inte. Fullt av skriv- och läsaktiviteter på bondgården alltså och massvis av härliga bilder som man blir glad av.