Brev från en bruten horisont

Jag läste nog den här boken för slarvigt i början. Jag tappade tråden och fick för mig att det var en novellsamling som jag inte fick grepp om. Men när jag väl insåg att det inte var noveller utan berättelser om personer från olika ställen och olika tider växte boken. När jag sedan såg den röda tråden, breven, och började få ett sammanhang växte texten från fina personbeskrivningar till en bok väl värd att rekommendera och minnas. Det var helt och hållet min stressade läsning av boken som gjorde att jag underskattade den från början, sedan jag börjat om blev det till en helt ny historia som grep tag och påverkade.

William ligger i sin båt långt ute till havs, ensam seglandes kring jorden och skriver Angela som han lämnat kvar hemma i England med två små barn. Hans ord dryper av kärlek, saknad och den förvirring som han dras allt längre in i. Han låter vinden och havet ta breven över vågorna och dessa lidelsefulla kärleksförklaringar hamnar efterhand på en bohuslänsk ö långt ute i havsbandet. Breven väcker känslor hos öborna och ur detta uppstår en slags sektliknande gemenskap.

Författaren Calle Brunell håller just nu på att utbilda sig till psykolog och i boken syns ett stort intresse för människors inre och för hur lätt det kan vara att falla över kanten. Ett härligt ämne att gräva i för en blivande psykolog antar jag. Calle Brunell själv verkar också vara en spännande person som exempel är han uppvuxen i kollektiv och har bott i ett tibetanskt munkkloster.

Det har blivit inne att göra trailers för böcker precis som för filmer och Brev från en bruten horisont vann just Svensk bokhandelspris för bästa bokvideo!