Kim Thúy flydde från Vietnam 1978 när hon var 10 år gammal. Flykten skedde i båt och de hamnade först i Malaysia och sedan i Kanada. Detta säger ingenting om boken men gör minnesfragmenten lättare att sortera för läsaren.
Jag hade förväntat mig en bok om hur det var att växa upp i ett krigshärjat Vietnam, en redogörelse av någon som själv upplevt det från hemmafronten. De andra skildringarna av Vietnamkriget som jag läst eller sett är alltid gjorda av västerlänningar men nu hade jag planerat att få en annan vy. Det fick jag inte, detta är verkligen ingen faktaspäckad redogörelse av ett krig, inte heller en tårdrypande skildring av en svår barndom. Istället är detta en slags drömsk historia där minnesbilderna inte är ordnade efter ett synbart system utan av minnen, tillsynes nedskrivna just som de dykt upp.
Varje gång jag ser den här boken på jobbet tänker jag på en båtresa över ett öde hav, det är den scenen som levt kvar i mig och som egentligen speglar känslan i hela boken. Känslan av att vara liten på jorden och att inte veta vad som väntar, varken på andra sidan havet eller i framtiden. Känsla av melankoli och viljestyrka på samma gång. Doften av diesel, hav och ensamhet. Allt detta får mig alltid att relatera till min egen barndoms somrar, vaggandet av vågorna, vackra ord i vällästa böcker, dagar utan klocka och det ständigt närvarande lätta illamåendet.
Texten i Ru är skriven i små fragment av minnen, små utdrag av något större. Detta stilgrepp är något som jag gillar mer och mer och som alltid får mig tolka texten som mer drömsk och melankolisk än om det hade varit en flytande, kronologisk text. Ibland nöjde jag mig med att läsa en sida och smaka på orden flera gånger, det är ingen bok att sträckläsa även om språket flyter lätt och det skulle gå fort att läsa ut den om man ville, men det hade inte givit samma bestående känsla.
Den korta titeln Ru betyder bäck på franska och vaggvisa på vietnamesiska, det är en oerhört passande titel på denna fina bok som jag säkert kommer att läsa om flera somrar framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar