GW är verkligen sin fars son, Gustavs grabb, ingen tvivel om det. Leif GW Persson har enligt honom själv skrivit en bok om sin klassresa medan jag ser det mer som tre olika historier förpackade inom en boks ramar. Den första delen av boken är den som fångade mig mest, den om hans barndom i ett arbetarhem, modern vid spisen, fadern hårt arbetande för brödfödan, GW själv som lekande och grubblande stockholmkis.
Jag som hyser en knasig idoldyrkan för GW läste med spänning för att se vad som format landets bästa morduppklarare men fann egentligen inga svar utan en en vanlig mans barndomsskildring, en oerhört välskriven sådan. Visserligen väldigt riktad, med en så stor kärlek till fadern att det inte fanns någon kvar till modern och systern minns han knappt alls. (Här tyckte jag som läsare synd om GW då mina bästa minnen från barndomen blir just så kära för mig eftersom jag delar dem med mina bröder.) Varför denna avsky till modern? Det ryktas att hon slog honom men han minns det inte själv, däremot minns han att hon alltid var sjuk på diverse sätt och hur han gillrade fällor för att sätta åt henne.
I beskrivningen av barndomen hittar man de finaste avsnitten i boken, de som handlar om Gustav och sonens utflykter - här lyser faderskärleken ur meningarna och snörper till i halsen på mig.
Efter att GW fyllt 11år går livskapitlen snabbt fram, jag hade velat läsa mer om den första kärleken och utvecklingen från pojke till man men det snuddas bara på ytan.
Nästa del av boken är en lång ältning av Geijeraffären och hans del i densamma. Olof Palme, Torbjörn Fälldin och andra höjdare som hamnade i blåsväder efter att GW, mer eller mindre mot bättre vetande, läckt historien om justitieministerns sexköp till pressen. Det verkar ha spelat en stor roll i GW:s liv men det hände på 70-talet och ärligt talat bryr jag mig inte alls utan skummar kapitlen om vem som ringde vem och vem som egentligen visste vad och finner det hela urtråkigt. Jag längtade efter att läsa mer om GW, hans tankar, drömmar och arbetsmetoder. Det enda uppfriskande i den här passagen i boken var sågningen av Olof Palme, man blir faktiskt inget helgon av att bli mördad.
När vi lämnat Geijeraffären bakom oss, tack gode gud, följer en mystisk tredje och sista del av boken som jag inte blir riktigt klok på. Någonslags lägesbeskrivning, mycket mat och mycket dryck och framför allt mycket pengar. Boken skulle ju handla om en klassresa men för mig verkar GW vara samma person nu som förr, fast med pengar och med boende på rätt sida gatan. Jag vill veta mer om hur pengarna har präglat honom inte bara om hans ökade möjlighet att jaga sällsynta djur och trycka i sig oxfilé när det suger i tarmen. Det är därför jag inte blir riktigt klok på boken, handlar det om GW? Ja som barn men inte som vuxen, Handlar det om en klassresa? Nja på ytan men jag behöver se det mer mer från insidan för att få det intressant. GW lämnar inte ut sina fruar och barn vilket är fint och respektingivande men jag önskar att han kunde skrivit lika personligt om åren som vuxen som åren som barn, det borde kunnat gå utan att lämna ut närstående.
Jag är glad att läste boken men jag vet knappt något mer om GW, däremot en massa om Geijeraffären och Jan Guillous journalistknep som jag faktiskt inte alls är intresserad av att veta. Jag förväntade mig så mycket av min idol men fick det inte fullt ut. Trots det är jag väldigt stolt över min GW-docka som skyddar mina nycklar i hallen; vem skulle våga röra mitt nyckelskåp när Sveriges bästa professor i snutologi vaktar stenhårt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar