Det här är en fristående fortsättning om Hanna från Hon går genom tavlan, ut ur bilden som Johanna Nilsson skrev 1996 och som har självbiografisk grund. I Gå din väg men stanna har Hanna sjunkit långt in ätstörningarna och depressionerna som hon aldrig tycks bli fri från. Hon har just träffat Alex som hon älskar och vill leva med men hon har svårt att hantera sina relationer när sjukdomen är så närvarande och skapar en kil mellan henne och lyckan. För Alex och barnens skull vill Hanna bli frisk men när ångesten griper tag i henne finns inte mycket att göra. Hanna liksom många andra i samma situation blir en mästare på verka fungerande utåt och samtidigt falla handlöst inuti.
Boken skildrar den berg- och dalbana som många sjuka genomgår i jakten på att friskna till. Som läsare åker jag också berg- och dalbana dels blir jag väldigt sorgsen av att läsa om Hanna och vilken hjälp eller ickehjälp hon får för att bli bra, jag vill skrika att hon ska spärras in för att inte skada sig själv för att på nästa sida vädja till omgivningen att lämna henne ifred under täcket. Kärlekshistorien mellan Hanna och Alex är så varmt beskriven men så skör och stark på samma gång, jag undrar hela tiden hur länge de ska orka fortsätta tillsammans och jag pendlar mellan vem jag sympatiserar med. Efteråt är jag är glad att kärleken vann, annars hade boken blivit för tung för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar